Jag är egentligen så otroligt tacksam för de liv jag har. Jag har en fantastisk man, en bedårande dotter, en underbar familj och underbara vänner. Jag är tacksam för de liv Jag har!
Även fast det har varit mycket negativt på sista tiden. Men... jag kommer att ta mig igenom allt dehär, det är jag övertygad om och precis som tidigare kommer jag att växa och bli starkare som människa!

Det är, och låter säkert jätte konstigt när jag jämnför andra tragiska händelser i mitt liv med det som hänt nu. Det jag menar är, att hemska saker har hänt tidigare och kommer antagligen att fortsätta att hända. Då måste man "bara" hitta ett sätt, som fungerar bäst för en själv, att arbeta sig ifrån det sorgliga till det positiva. Oavsett vad det sorgliga har varit så har jag alltid hittat ett sätt att växa och bli en starkare människa.

Det är JAG och bara JAG som kan påverka mig och hur jag mår. Visst påverkar yttre omständigheter allt, men det är mitt val att acceptera och bearbeta det som har hänt eller det som kommer att hända. Jag har mitt eget ansvar för mitt egna mående. Men oavsett det, så måste det finnas utrymme för att må dåligt, att vara sorgsen, orkeslös, ledsen, utmattad, förkrossad, frustrerad, tung i både huvudet och kroppen. Det måste finnas utrymme för att falla, för att man sedan ska kunna resa sig upp igen - starkare än innan.

Jag fick en sån enorm längtan efter min lilla ängel. ♥ Jag var tidigare idag hos Simon och Jennifer, och Jennifer sa att hon hade kollat på bilder då Lydia, och Liam för den delen, från då dom var mindre OCH det är exakt vad jag har gjort ikväll, både på Lydia och andra gamla inlägg. Gud vad mycket man kan glömma som man skrivit ned. Tur man gjorde det så man kan gå tillbaka för att minnas.

Tiden går så fort (för fort) och just nu känner jag, att jag inte gör tillräckligt för att ta tillvara på den tid jag får! Den tid som ges till mig, borde jag ta tillvara på, på ett bättre sätt! Hur, har jag ingen aning om!!? Men på ett eller annat sätt kommer jag försöka göra mer av den tid jag får!

Nu har mannen min åkt iväg och jobbat igen. Saknar han som tusan redan, men en vecka går fort om jag sysselsätter mig med något och inte bara sitter hemma och ältar allt som har hänt och som kommer att hända. Ensam är stark, men ensam är inte starkast!!

Jag tror jag vant mig med tanken nu, att det är såhär det kommer att vara resten av mitt liv. Jag blir inte lika panikslagen varje gång den tanken dyker upp iallafall, eller så har all min ork och energi gått åt. Jag är liksom nollställd! Jag orkar kanske inte bry mig längre??

Dom senaste dagarna har varit bättre. Jag är inte alls lika trött och tung i huvudet och det känns en aning lättare att försöka acceptera det som har hänt!
Både min fina man och Lydia har hållt mig uppe och gör fotfästet stabilt! Jag har också ett sånt fantastiskt stöd från en vän som har en liknande situation och det stödet är ovärderligt!!

Jag gruvar mig lite för kommande vecka då både Emil och Lydia är borta och jag är själv hemma. Det kommer finnas så mycket tid och utrymme för tankarna att dyka upp.

Tom! Det är känslan ikväll! Och utmattad men mest tom. Det finns som nästan inget där och ändå får jag svårt att andas.. Hjärnan känns mjölig, plus vatten, allt är liksom bara som en jävla sörja.

Jag känner misslyckad som kvinna. Jag vet att det kan låta löjligt, men det är så det känns! Man skulle lika gärna kapa av mig de ynka bröst jag har och kalla mig Man. Varje gång den tanken slår mig så känns det lika tungt och ledsamt! Jag är oduglig som kvinnlig!

Jag kan inte länge få barn den "natruliga" vägen.. Men jag kan bli gravid med ivf (konstgjorde befruktning).

Men JAG kan inte längre få barn. Min förmåga att bli gravid på det "vanliga" sättet är borta och jag känner mig så otroligt okvinnlig och tom! Emil säger att jag är exakt samma och lika mycket kvinna nu som innan allt de här hände men jag känner mig sååå okvinnlig. Det är en konstig, jobbig, tung och ledsam känsla att veta att jag inte längre kan bli gravid utan tillbringa en massa tid på en klinik.

Det är inte dehär jag hade tänkt mig! Vår framtid har blivit helt ändrad! Jag ville ha 4-5 barn! Även fast vi kan få hjälp så är det som inte samma sak. Det är ju inte heller säkert att jag kan bli gravid med hjälp av ivf.

Det är en bättre dag idag! Jag har tagit på mig andra kläder än mjukisbyxor och gått på stan och fikat med fina Millan. Det har varit skönt att komma ut och göra något. Något annat än att sitta hemma och älta allt!
Det har inte varit lika många tankar idag, men de lär väl komma senare ikväll! Det är då, på kvällarna och nätterna det är som jobbigast, det är då tankarna är som tyngst, då det är som svårast att andas, då är det svårare att slå bort alla tankar och frågor som kommer.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja för att försöka förklara vad som har hänt.. Jag har bestämt mig för att skriva öppet om det. Men det känns så rörigt och konstigt. Hur beskriver man hur ens liv rasat?

För tre månade sedan var jag gravid. För två månader sedan, tisdagen den 6 december, fick jag ett utomhavandeskap och blev tvungen att operera bort min vänstra äggledare och dom tömde buken på ½ liter blod (från blödningen då min äggledare brast) och läkarna sa att den högra äggledaren såg jättebra ut, det skulle inte alls bli några problem att bli gravid via den högra senare.
Min kropp fattade aldrig att vi avslutade graviditeten så hormonerna steg först, för att 3-4 veckor efter operationen börja sjunka (som dom borde ha gjort samma vecka som operationen).
Två läkare på sunderbyn berättade för mig att jag skulle börja på cellgiftsbehandling då det inte alls var bra att hormonerna fanns kvar. Det var väldigt viktigt enligt dom två läkarna att jag skulle börja med cellgiftsbehandlingen.
När jag då får en tid här i Piteå hos en läkare för att börja med cellgiftsbehandlingen, så tyckte hon att vi skulle "avvakta och se", så jag började aldrig med cellgiftsbehandlingen.

Jag har sedan två månader tillbaka, gått och tagit blodprov varje vecka för att kolla hcg (graviditetshormoner).
Jag har under två månader sagt till flera läkare att jag fortfarande har ont och att jag fortfarande blöder efter operationen men dom läkare jag senast gått till här i Piteå har sagt, "det är normalt" och jag vet ju inte direkt vad som är normalt eller inte efter en operation.

För ca 3-4 veckor sedan började jag få så ont i magen att jag nästan spydde av smärta, jag kunde inte stå upp, inte sitta, inte ligga. Det kom och varade i 1-3 timmar sedan släppte det och vissa dagar blev det så flera gånger. Det kändes precis som krystvärkar, det tryckte neråt och jag fick ont i ryggslutet. Jag ringde naturligtvis en läkare för att kolla upp det och på fredagen den 3 februari, alltså snart två veckor sedan var jag åter igen hos läkaren.

Han (det var en ny läkare, igen) gjorde ett ultraljud, han sa att han inte alls kunde förstå att jag hade så ont så han skickade han hem mig med citodon (smärtstillande).


Tisdagen den 7 februari, fick jag så helvetes ont i magen och det släppte aldrig och citodonen hjälpte inte alls, jag var spyfärdig och svimfärdig så jag kunde som knappt röra mig. Sedan började det trycka under revbenen och när jag la mig ner så tryckte det i axlarna. Det kändes som om att både revbenen och axlarna skulle gå sönder för det tryckte så hårt. Det var flera gånger värre än vad det brukade vara. Men jag tänkte "äh, det är väl normalt, han=läkaren hittade ju inget när jag var där" så jag låg bara hemma och väntade ut det.

Sent på eftermiddagen/tidiga kvällen pratade jag med Emil i telefon (han var i borta den veckan och jobbade) och han övertalade mig att ringa jouren för att bara höra mig för om jag borde åka in eller inte. Så jag ringde jouren, dom sa att jag skulle åka in omedelbart. Jag ringde Lars så han kunde skjutsa in mig och ta Lydia (hon var hos mig). Lars fick nästintill lyfta mig till bilen och in på akuten för jag var så svag i kroppen och det kändes som om att jag skulle svimma och/eller spy vilken sekund som helst. Väl inne på sjukhuset fick jag ett rum och dom tog en massa prover, då var mitt blodvärde på 62 (om jag minns rätt) och då blev det ambulans till sunderbyn.

När jag kom till sunderbyn så undersöktes jag på en gång och dom bestämde för att akut operera mig. Kanske 30 min senare var jag påväg till operations salen.

Det visade sig att jag hade blivit gravid igen och fått ett till utomhavandeskap, då hade min högre äggledare brustit och orsakat en blödning i buken på 1½ liter blod. Så dom var tvungen att operera bort min andra äggledare också. Dagen efter operationen var jag tvungen att få blodtransfusion, 4 påsar blod.

Läkaren sa, att om jag inte åkt in när jag åkte in hade jag nog inte överlevt då blödningen var så stor.
En kvinna har 5 liter blod i kroppen och jag hade en blödning på 1½ liter blod i buken. Det var blodet som hade tryckt på under revbenen och axlarna då de ville ha någonstans att ta vägen.

Hur jag nu blivit gravid igen kan inte läkarna svara på då jag inte haft någon mens eller ägglossning då mina graviditetshormoner aldrig varit nere på 0 från förra gången (graviditeten i december).. Vilket de måste vara för att man ska kunna bli gravid igen.

Och hur läkaren här hemma i Piteå, som jag var sist hos - på fredagen, kunde missa både allt blod i buken och att jag hade utomhavandeskap vet jag inte. Sparken borde han få!

Allt detta har resulterat att jag inte längre kan få barn! Då både mina äggledare blivit bort opererad.

Min läkare i sunderbyn ringde tidigare idag och berättade att hon läst igenom alla mina jounaler och hon hade sett och anmält en avvikelse, så sjukhuset kommer nu att utreda allt..
Jag/vi kommer även att anmäla allt de här till patientnämnden.

Den sista veckan som varit, har bara vare en enda dimma. Om du frågar mig vad jag gjorde i förrgår så vet jag inte, jag har typ ingen aning. Idag trodde jag att det var lördag, tills Emil sa att det bara var onsdag. Jag går bara omkring i en bubbla.
Jag klarar inte av att acceptera och hantera det som händer. Jag vill inte, för då... då blir det verklighet av allt!

Jag är så trött i huvudet och är alldeles utmattad, jag har alldeles för många tankar som kommer hela tiden så jag hinner inte reflektera och hantera dom innan det dyker upp nya.. Förvirrad och maktlös!


Jag har fått min sjukskrivning förlängd i alla fall. Vilket är skönt! Då slipper jag tänka på det problemet.

Jag har redan ångest för att min sjukskrivning går ut på fredag och att jag måste börja plugga igen på måndag. Jag har för mycket i huvudet för att fokusera på skolan och dessutom, plugga ikapp mig för allt jag missat om jag inte förlänger kurserna.

Jag pendlar väldigt mycket känslomässigt! Vissa stunder under dagen är det bra, det gör inte lika ont! Vissa stunder är det inte lika svårt att andas.
Jag har sovit dåligt inatt, fast jag sov länge. Har haft jätte obehagliga drömmar så jag har vaknat hela tiden. Trots det, är det en bättre dag idag.
Jag har tagit på mig andra kläder än min onepiece, som jag har haft på mig sedan jag kom hem från sjukhuset. Men inte idag. Idag tog jag på mig andra kläder. Jag vet inte ens varför jag tycker det är ett steg framåt..? Det spelar väl ändå ingen roll vad för kläder jag har på mig, det påverkar ju inte mig känslomässigt..

Gud ger en inte mer än vad man klarar av, men.... Hände allt dehär för att jag är stark nog att klara av allt som kommer att ske eller för att jag inte skulle ha klarat av det som skulle vara.?

Jag har inte känt mig såhär maktlös på hundra år. Det finns INGET som jag kan göra för att påverka allt det som händer just nu. Jag har ingen kontroll alls, och jag är ett kontrollfreak, jag behöver ha kontroll över mig själv! Jag behöver känna att jag kan påverka mig och min situation och jag kan inte göra något just nu! Jag känner mig så otroligt ledsen, tom, maktlös, frustrerad, liten, svag.
Jag får panik, det blir svårt att andas. Jag får ångest. Jag vill inte känna något, jag tänker inte bearbeta det här, jag tänker springa. Sålänge jag springer och fokuserar på annat.. så kanske jag slipper känna!

Jag vill inte acceptera det här! Jag vägrar! DET SKULLE INTE BLI SÅHÄR!!!!!

Tacka vet jag mamma! Hon gör allt här hemma just nu, alla de där vardagssysslorna och igår storstädade hon. Ingen annan kan som ens mamma.

Det har varit lättare idag. Har haft besök nästan hela dagen så man har inte hunnit tänka så mycket. Förens nu. Det är farligt att stanna upp och tänka men det kanske är det som verkligen behövs nu. Det går kanske inte att springa ifrån det här. Men det är obehagligt att börja tänka, det känns som om någon står och hoppar på bröstkorgen och jag grips av panik. Jag är så förbannad och ledsen! Varför hände de här liksom?

Den här gången känns det svårare är förra gången. Allt är så orättvis och allt, näst intill allt har rasat samman känns det som. All min ork försvann! Det är svårt att andas. Som Emil sa "Livet känns bara som ett enda stort slag i ansiktet".

Jag blev sjukskriven igen, fast inte lika länge som förra gången, hela nästa vecka ut. Sen ska man tydligen vara frisk fysiskt och psykiskt för att sätta sig i skolbänken och ha all fokus på det...

Jag saknar min man så himla mycket, han är borta och jobbar igen. Men mamma har kommit upp hit till mig, så slipper jag vara själv. Det är skönt!

Jag är så otroligt tacksam för att jag har Lydia!! Jag har världens finaste barn som jag älskar så otroligt mycket!! ♥

Sedan vill jag bara säga till er alla, var tacksam för det ni har, för de barn ni har! När dom är som jobbigas, känn bara ren tacksamhet för att ni ens har barn!

Så sätter jag mig för att skriva om alla mina roliga skolgrejer.. Visst har ni längtat? ;) Det är ju alltid lika spännande och stimulerande att läsa om min skolvecka och mina skolarbeten, osv. osv.. osv...

Nu har jag fått slutbetyget i pedagogiskt ledarskap, det blev ett VG.. Vilket känns rätt okej! Det finns alltid saker som man skulle kunnat utveckla mer och resonera bättre kring så helt nöjd är jag inte.. Menmen! Ett VG är bra det också. :)
Svenska C uppsatsen har jag också fått tillbaka, det enda jag skulle göra om var framsidan och hur jag hade skrivit källorna på, annars var allt bra och läraren var imponerad då det är en C uppsats och hon hade inget att anmärka förutom just det, så där är jag nöjd!! :)
Första psykologi B uppgiften har jag också fått svar på, där blev det ett MVG så där är jag också jätte nöjd, fast jag är samtidigt lite besviken på kursen. För den är näst intill exakt likadan som a kursen. Inte så mycket till fördjupning faktiskt, vilket jag hade hoppats på..

Denna veckas plugg består av en filosofi inlämning, plugga till slutprovet (som jag har på fredag) och göra en fördjupning i psykologin. Både psykologi och filosofin avslutar jag på fredag, fast filosofiprovet sker inte förens nästa fredag.
Sedan i veckan ska jag fixa de där lilla i svenska uppsattsen.
Med andra ord har jag inte en sån full vecka.

"Förändra inte dina mål för att få dom att gå i takt med ditt liv. Förändra ditt liv så du går i takt med dina mål."

Nu har jag fått resultaten från proven. :) Ett bra och ett mindre bra. På ena fick jag 57 av 60 och på det andra fick jag 6 av 10. Nu är det bara att invänta slutbetyget. :)

I svenskan väntar jag fortfarande på svar..


"Börja där du är, med det du har och förlora aldrig din dröm ur sikte"

NU!
Denna vecka har jag fått bort mycket i skolan..
I pedagogiskt ledarskap har jag gjort en inlämningsuppgift (VG+), en examinationsuppgift (VG, en poäng från MVG - vilket är viktigt att poängtera ;)
Jag har skrivit klart min svenska C rapport/uppsats, nästan helt från grunden (väntar på betyg).
Jag har gjort och lämnat in min första filosofiuppgift (VG) och min första psykologiuppgift (väntar på betyg)..

Så nu har jag bara två prov kvar (både i pedagogiskt ledarskap) som jag ska göra imorgon. Sen ska jag inte göra något mer under helgen. NADA!

Jag ska njuta av att lata hela helgen utan den dära ångesten "jag borde egentligen plugga" som bara blir värre när man inte gör det....

tackochhej!

Håll hårt i din goda vän, för där ute finns det gott om ormar
Gå med dom som vill dig väl, även om dina fickor är tomma
Glöm dom som vill sänka dig, sudda bort bad minded tjommar
Ju mera dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma