Jag saknar dig varje dag, jag tänker på dig varje dag.

Jag skäms för att jag börjar känna mig normal igen, utan att dagarna består i massa tårar, utan att jag stänger in mig på rummet. Jag skäms, för att det känns som om att jag sviker dig. Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden och få dig tillbaka, så jag kan ligga i din famn och känna mig tryggast i världen!

Saker och ting blir inte somman har tänkt sig, världen och livet förändras för var dag. Det jag ena dagen trodde var min framtid, är nästa dag historia. Ens verklighet blir omskakad tänk er en såndär glaskula man hade som liten och om man skakade om den såg det ut som det snöade, så skakas verkligheten om. Ena dagen fanns du - vi planerade barn, vart vi skulle bo osv, men sen så andra dagen hade du gått bort och jag står kvar helt lam, skräckslagen, sorgsen och förstörd. 

Andreas, min underbara ängel! Alltid kommer jag att älska dig!

Då sitter jag här igen och har tänkt skriva några rader. Tittar på tangenterna och blir lite fundersam över vad jag egentligen vill skriva om ikväll. Har många känslor som jag vill dela med mig men det blir så svårt att förklara känslorna så att dom blir riktigt förstådd.
Vi alla går igenom saker och ting i livet som är mer eller mindre svåra att hantera och vi alla har olika sätt att hantera samma problem. Vissa lösningar, om vi nu ska kalla dom lösningar, är mindre bra än andra och man kan väl helt enkelt säga att min lösning på något (skriver något då det inte finns ett tydlitg problem som behövde en lösning) var minst sagt mindre bra. Jag gjorde mig ett problem som jag sedan gjorde större. Jag skapade problemet själv och blev mer och mer blind för den klara sanningen så jag gjorde problemet lite större och så större igen, innan jag förstod att det var ett problem. Ett problem som måste lösas. Det var ju då i sin tur lättare sagt än gjort, för det finns nämligen ett enkelt svar som lösning men det är ett helvetes jävla svårt jobb som ska göras. 
Mitt problem är inte heller bara ett, utan dom har i sin tur blivit enormt många fler i följd av mina val som jag gjort. Så då står jag där med slitet hår, mörka ringar under ögonen, väger 42-44 kg och vet inte vilken väg jag ska ta.

Eller jag vet vilken som är den rätta vägen men väljer att inte ta den än. Jag fortsätter i min lilla bubbla för jag har än inte riktigt än insett graden av problemet och har någon sorts förklaring till varför jag väljer som jag gör. Jag försöker försköna hela situationen för att den ska bli "sann" och lättare att hantera. Jag kan välja den andra vägen när som helst, tänkte jag. Det är inte alls som när jag var yngre, tänkte jag. Det är bara en kort period, tänkte jag. Det finns inget problem, tänkte jag.
Jag hade hela tiden en ursäkt till varför allt var som det var... Fast, vilket är viktigt för mig att ni förstår, att jag har själv grunden till varje litet problem som finns. Det kan ha funnits andra som försvårat problemen, men problemen skapade jag själv.

När jag då inser att allt är åthelvete, vilket jag egentligen gjort långt innan, skillnade var att jag sa det högt, ligger jag så långt ner det bara går. Jag måste ta mig upp ur den grav som jag nu själv grävt - och helvete vad djup gravfan är.

Nu är det som att lägga ett pussel och försöka få bitarna att gå ihop. Den ena biten passar där och den andra biten passar här. Pusslet är av de svåraste slag också och det är ingen lätt uppgift att ta sig ann. Nu kämpar jag och tar en dag i taget för jag orkar och klarar inte av att ta mig ann så mycket mer än just en dag. Jag är mentalt slutkörd och att försöka lägga ihop mitt pussel tar enormt mycket på mina krafter. Sen är jag fysiskt slutkörd också, min kropp orkar inte med något alls, de minsta lilla får mig utmattad.

För att nu binda ihop texten till ett slut. Sedan jag var 13 år har jag ängtat mig åt den här sortens problem, jag la det på hyllan när jag flyttade till Piteå och i nästan 5 år låg det där på hyllan, gömd. Tills jag gick igenom hyllan och fann återigen min kärlek till problemet. För det är de jag är, jag är kär i problemet. Det är en hatkärlek.

 

 

Att damma av en del av livet som legat gömt i några år har både för- och nackdelar. Min bit som jag dammat av har mestadels varit negativ, alltså helt utan positiva efterföljder. Missförstå mig rätt när jag använder orden "dammat av". Jag hittar inget bättre ord som passar i mina funderingar som sedan blir denna text, jag har svårt att uttrycka mig kring detta. Uttrycket är inte menat som något positiv, eller det är själva biten i livet som ger orden en negativ betydelse..

 

Aktiva val! Det är hela tiden mitt ansvar att ta aktiva val och oavsett om valen är positiv eller negativ så har jag gjort ett aktivt val. Jag kan inte lägga ansvaret för hur mitt liv ser ut på någon annan. För den enda som har makt att bestämma hur mitt liv ser ut är jag. Ingen annan än jag bär skulden eller förtjänsten av hur min livssituation ser ut.

 

I 5 år höll jag mig från att ta just denna typ av val och i 10-11 år har jag varit omringad och präglad av just det här. De sista månaderna har jag tagit en massa mängder av dåliga val som sedan resulteras i hur mitt liv är nu. Det är dock inte något nytt i mitt liv, för jag har valt liknande vägar sedan 13 års ålder. Och det är bara jag genom att ta andra val och vägar som kan påverka mitt liv så att det tar en positiv vändning och kanske återgår till det "normala". Jag vill vara väldigt tydlig med att jag inte lägger ansvaret eller skulden på någon annan. Det är viktigt för mig att säga. För jag är inte dum eller omedveten om vad jag gör. Jag har mer självinsikt och är analytisk av val/beteende/avsvar osv, än många många andra. Fast det är kanske det som gör allt såå mycket mer idiotiskt. Jag är medveten om av mina val. Jag är totalt närvarande och medvetet när jag tar dessa dåliga val. Och det känns så mycket mer hemskt än om jag inte skulle ha den insikt jag har. Att inte vara närvarande och ha insikt medan man tar dåliga beslut känns som mer "okej" För då är du ju som sagt inte närvarande och medveten. 
Som jag säger såhär: Att stjäla är olagligt och jag vet liksom om det men jag stjäl ändå, det är ett mycket sämre val än att vara omedveten om att det är olagligt att stjäla och och sedan sno en grej. Då är du ju inte medveten om att du gör ett dåligt val. Fattar ni? Jag känner att mina tankar och det jag skriver är kryptiskt, klumpigt och otydligt. Jag har tappat den röda tråden i texten, jag har ingen röd tråd. Jag vet egentligen inte vad jag vill komma fram till. Jag har ingen poäng som jag vill komma fram till trots att jag i tanken har så många slutsatser och poänger att komma fram till men vet som inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att ta mig dit. Så istället blir texten som den här. Otydlig utan en röd tråd och det känns som lite upprepningar från tidigare inlägg jag gjort.

 

Jag känner mig också osäker på graden av ärlighet här i bloggen så det är nog därför det blir så klumpigt skrivet och även så solklart för vissa som kanske läser. Det blir klumpigt i två betydelser, kryptiskt och svårtförstådd blir texten för vissa som inte känner mig privat medan för andra blir jag klumpig genom att jag misslyckas att skriva kryptiskt och slippa vara för avslöjande. Texten blir förstådd men på ett klumpigt sätt. 

Jag släpper allt fritt nu och jag hoppas och vet att det finns någon som tar emot mig!

 

 

 

 

 

Jag saknar min bästa och trognaste vän så ortroligt mycket.. Alltid har hon funnits för mig och hjälpt mig igenom så himla mycket! Min fina och bästa Sookie!!

 

Jag vill se mig som en rätt öppen person, jag har nära att släppa folk in i livet. Jag kan vara personlig om mångt å mycket. Men därimot så har jag otroligt svårt att bli privat med männsikor i min omgivning... Nä jag mår dåligt så drar jag mig undan och säger inget om hur jag egentligen mår. Det tog Emil nästan 1½ år att verkligen komma mig in i skinnet. Saker som har hänt under ungdomens år, och även min depression som blev värre förra året den 7 januari, har jag värligt svårt att prata om- även med Emil och han är min absoluta bästa vän. Ingen kan och vet så mycket om mig som han... Han har kunnat läsa av mig som en öppen bok trots att jag inte sagt ett ord... Och han kommer nog vara den enda som verkligen får komma in på djupet med mig...
Men sen allt som hände förra året i januari, har jag varit väldigt stängd för att visa känslor. Mina äkta kännslor. För enligt min erfarenhet, både i ungdomens år och nuvarandre tid, har mångt å mycket bitit mig i arslet av att bli privat med någon och jag har blivit besviken, sårad och jag tappat kontrollen över mig och mina känslor... 

Tillit till rätt människor är en grej som jag måste börja bearbeta.. För sen är det ju så att jag är alldeles för naiv och dum för att välja "fel" människor att annförtro mig åt. Och det är då jag blir biten i arslet, och just dehär misstaget kan jag göra flera gånger om och ändå veta inners inne att det inte är rätt att annförtro sig till denna/dom människor.. Det är en korkad och dum defekt som jag måste arbeta mig ifrån.. Jag måste börja släppa in de som är i min närhet nu. Att försöka få det inpräntat i hjärnan att det faktiskt inte kommer att komma en baktanke med dittan och dattan.

 

 

Att vara närvarande känns inte lätt, fast jag vet att det är behövligt. Jag kan inte fly något mer. Allt är som det är på grund av enormt dåliga val. Livet som var kommer alldrig tillbaka och livet som är nu är oerhört trasigt! Allt kommer inte att kunna repareras och det är just dom sakerna jag vill reparera mest av allt.

 

När tappade jag mig själv? När blev jag tom och likgiltigt till allt och gick sedan förlorad? Just nu är jag förlorad och jag känner mig enormt ensam. Vilket också är mitt fel, fast det som var i den situationen sörjer jag inte... Där går jag vinnande ut ur allt, trots att det är ensamnt. Jag gör ett aktivt val att inte ha vissa i min närhet.  Nu har jag människor runt om mig som är bra för mig. Som stannat kvar, försöker förstå och blåser luft under mina vingar när dom är som trasigast. På omgivningsfronten är jag väldigt klarsynt och det som Var där ville jag verklingen inte tillbaka till! 
Det är så mycket som hänt de sista månaderna att alla känslor blir kaos att känna, för känslorna kommer inte en och en, utan alla kommer på en och samma gång.. Vilken enda ska jag börja att bearbeta, reperera och sörja?

Det jag sörjer mest är det liv som blev förlorat, Min familj. Min familj som jag hade, den som inte kommer att kunna repareras....Jag känner hur paniken tränger sig på och luftrören blir helt plötsigt mindre än sugraör. Hur ska jag kunna  hantera allt utan att varje gång få en ångesattack.. Luften blir bara tjockare och tjockare ju mer klar i huvudet jag blir. 

 

"Strunta inte i dina mål för att dom är långt bort. Tiden passerar ändå."

Jag ligger inte lika långt ner på botten just nu, men är fortfarande väldigt, väldigt långt ner! Att ta sig upp efter allt man förstört är inte lätt och det tar på en otroligt mycket, både fysiskt och psykiskt. 

 

Allt jag förstört!! De tankar som åker igenom mitt huvud är inte de snällaste, vilket dom inte ska vara heller. Jag förtjänar att sparkas på. De hårdaste sparkarna förtjänar jag.
Att känna känslor efter en lång tid utan känslor är oerhört jobbigt. Det är olidligt att vara närvarande och ta emot känslorna som kommer. Nu när jag bara vill försvinna bort från alla känslor, är det som viktigast att jag är närvaranade i nuet. Det är nu det är! Det är nu allt sker. Det är nu jag kan/ska/borde gå framåt. Framåt.. Jag är så utmattad att jag inte ens orkar tänka mer än en dag åt gången.. Kommer jag överleva den här dagen?! Vill jag ens överleva den här dagen!!? Jag måste överleva den här dagen så jag kan börja reparera det som jag nu har rivit ned och förstört! Jag måste överleva och känna allt som kommer. Att döva känslorna hade varit så mycket enklare just nu känner jag men det är just det jag inte ska göra. Jag ska inte döva och tränga bort känslorna som kommer. Det är nu dags att känna på riktigt.

 

Jag könner att jag har sån jävla ilska i kroppen... Jag skäms över att vara människa. Falska, egocentrerad, både EQ och IQ saknas på de mesta jag har/haft i min närhet! Och Nej!! jag inte inte perfekt, inte på långa vägar men jag vill ändå tro att jag har vett och etiket. Ja behandlar människor med respekt och dömmer aldrig ut någon utifrån andras prat, bakgrund osv,

 

'Men den verkar ju någon ha svårt för att inte prata om min och mitt privatliv, så jag har nästintill inte något privatliv. 

Jag känner mig krängt och förödmjukad.... Och är smått äcklad av denhär sortens människor.  Alla behöver inte veta allt. Tex "Gustav" en granngubbe behöver inte veta något om mig, men lik förbannat vet han "allt" om mig..

 

Rannsaka dig och era liv innan ni ska dömma mitt liv!

Ärlighet.
Jag är en väldigt ärlig människa. Jag erkänner mina brister och jag försöker inte dölja mina brister. Är du en människa som finns i mitt liv då är jag nästintill 100% ärlig kring vissa saker, det är inget jag hymmlar om. För det mesta så är jag för ärlig för mitt "eget bästa" men fortsätter ändå att vara det. Ställer ´du´ en fråga så får du ett ärligt svar, trots att det kan påverka mig negativt. Jag hymmlar inte med något och jag försöker inte lura någon och genom att framställa mig som någon annan än just den jag är. Men viktigast av allt är att jag är ärligt mot mig själv. Jag är jag, och jag är långt ifrån perfekt men fortfarnade helvetes bra.
Jag tänker lite såhär, är jag ärlig till omgivningen så tappar jag inte bort mig själv. Jag vill inte tappa bort den jag är medan jag lever mitt liv. Så att vara helt ärlig till omgivningen hjälper mig att vara ärlig mot mig själv. Jag är jag och är fortfande samma människa som för ett år sedan.

Fast å andra sidan känner jag mig inte helt trygg i att vara så pass ärlig och öppen att jag skulle skriva helt fritt i bloggen. Att vara öppen och ärlig mot allmänheten känns som en annan sak. Men kan man vara 100% ärlig och medveten om sig själv trots att man inte skriver ut precis allt i en blogg? 
När jag inte skriver helt öppen känner jag faktiskt att jag faktiskt hymmlar och inte står för den jag är.
Begreppen personligt och privat.. Vart går gränsen mellan personlig och privat..? Jag har som inte riktigt kommit fram vart min gräns går och då kanske texten/texterna blir lite otydliga o svårlästa när jag vill skriva om en grej men inte skriver helt i klartext. Rädslan att bli feltolkad och missförstådd är nog det som stoppar mig. 
Nu åker tankarna iväg och börjar tänka på att det kanske är därför som jag är ärlig till min omgivning är just för att jag inte vill bli missförstådd och dömd. Om jag är ärlig så finns det ju inget som missförstås och feltolkas till egna "svar" kring mig och mitt liv. 

Ansvar.

Det är jag och bara jag som genom olika val kan påverka min livssituation. Att mitt liv ser ut som det gör är bara mitt ansvar och mina beslut som lett till det. Ansvaret, för både positiva och negativa efterföljder, ligger bara på mig och ingen annan. Vill jag förändra något i mitt liv måste jag ta ansvar och göra andra aktiva val. Fungerar inte dom valen så får jag välja andra val osv, Förstår ni? Aktiva val.. Jag har använd just dom två orden rätt mycket nu på sista tiden. Det händer mer än sällan att jag pratar om mina aktiva val och mitt ansvar genemot valen som jag gör.
Sedan finns det naturligtvis andra faktorer som kan påverka mig när jag väljer vissa val, men fortfarande ligger ansvaret hos mig. Det är inte en grej, händelse, känsla eller en annan människa som tvingar mig att göra de val jag gör. 
Att ta ansvar för sitt eget liv ger en kontroll, så länge man är ärlig mot sig själv. Det anser jag är viktigt, ärlighet och ansvarstagande angånde val som görs i livet. Det går liksom hand i hand. För du kan inte vara 100% ärlig om du inte kan ta avsnar eller inse vilket ansvar som ligger på en själv i och med de val du gör och virse versa. Att ta ansvar för något som man inte är riktigt ärlig om fungerar ju inte. Då inser du inte vbetydelsen eller graden av ansvaret du ska ta.

Får se, vad jag har skrivit om nu? Ärlighet och aktiva val. Det är ungefär det som min vardag nu för tiden präglas av. Och nu pratar jag inte om val som t.ex. att välja strumpor på morgonen, utan val som påverkar och är avgörande för ens livssituation. 

Jag har inte riktigt någon slutpoäng med allt ag skrivit.. Vet som inte riktigt vad jag ville komma fram till. Det blev mest bara otydligt svammel-skriv. Ordbajser och upprepning. Texten känns inte klar och tydlig men de skiter jag i den här gången.