jag saknar dig

Jag saknar dig varje dag, jag tänker på dig varje dag.
Jag skäms för att jag börjar känna mig normal igen, utan att dagarna består i massa tårar, utan att jag stänger in mig på rummet. Jag skäms, för att det känns som om att jag sviker dig. Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden och få dig tillbaka, så jag kan ligga i din famn och känna mig tryggast i världen!
Saker och ting blir inte somman har tänkt sig, världen och livet förändras för var dag. Det jag ena dagen trodde var min framtid, är nästa dag historia. Ens verklighet blir omskakad tänk er en såndär glaskula man hade som liten och om man skakade om den såg det ut som det snöade, så skakas verkligheten om. Ena dagen fanns du - vi planerade barn, vart vi skulle bo osv, men sen så andra dagen hade du gått bort och jag står kvar helt lam, skräckslagen, sorgsen och förstörd. 
Andreas, min underbara ängel! Alltid kommer jag att älska dig!

Hatkärlek

Då sitter jag här igen och har tänkt skriva några rader. Tittar på tangenterna och blir lite fundersam över vad jag egentligen vill skriva om ikväll. Har många känslor som jag vill dela med mig men det blir så svårt att förklara känslorna så att dom blir riktigt förstådd.
Vi alla går igenom saker och ting i livet som är mer eller mindre svåra att hantera och vi alla har olika sätt att hantera samma problem. Vissa lösningar, om vi nu ska kalla dom lösningar, är mindre bra än andra och man kan väl helt enkelt säga att min lösning på något (skriver något då det inte finns ett tydlitg problem som behövde en lösning) var minst sagt mindre bra. Jag gjorde mig ett problem som jag sedan gjorde större. Jag skapade problemet själv och blev mer och mer blind för den klara sanningen så jag gjorde problemet lite större och så större igen, innan jag förstod att det var ett problem. Ett problem som måste lösas. Det var ju då i sin tur lättare sagt än gjort, för det finns nämligen ett enkelt svar som lösning men det är ett helvetes jävla svårt jobb som ska göras. 
Mitt problem är inte heller bara ett, utan dom har i sin tur blivit enormt många fler i följd av mina val som jag gjort. Så då står jag där med slitet hår, mörka ringar under ögonen, väger 42-44 kg och vet inte vilken väg jag ska ta.
Eller jag vet vilken som är den rätta vägen men väljer att inte ta den än. Jag fortsätter i min lilla bubbla för jag har än inte riktigt än insett graden av problemet och har någon sorts förklaring till varför jag väljer som jag gör. Jag försöker försköna hela situationen för att den ska bli "sann" och lättare att hantera. Jag kan välja den andra vägen när som helst, tänkte jag. Det är inte alls som när jag var yngre, tänkte jag. Det är bara en kort period, tänkte jag. Det finns inget problem, tänkte jag.
Jag hade hela tiden en ursäkt till varför allt var som det var... Fast, vilket är viktigt för mig att ni förstår, att jag har själv grunden till varje litet problem som finns. Det kan ha funnits andra som försvårat problemen, men problemen skapade jag själv.

När jag då inser att allt är åthelvete, vilket jag egentligen gjort långt innan, skillnade var att jag sa det högt, ligger jag så långt ner det bara går. Jag måste ta mig upp ur den grav som jag nu själv grävt - och helvete vad djup gravfan är.
Nu är det som att lägga ett pussel och försöka få bitarna att gå ihop. Den ena biten passar där och den andra biten passar här. Pusslet är av de svåraste slag också och det är ingen lätt uppgift att ta sig ann. Nu kämpar jag och tar en dag i taget för jag orkar och klarar inte av att ta mig ann så mycket mer än just en dag. Jag är mentalt slutkörd och att försöka lägga ihop mitt pussel tar enormt mycket på mina krafter. Sen är jag fysiskt slutkörd också, min kropp orkar inte med något alls, de minsta lilla får mig utmattad.

För att nu binda ihop texten till ett slut. Sedan jag var 13 år har jag ängtat mig åt den här sortens problem, jag la det på hyllan när jag flyttade till Piteå och i nästan 5 år låg det där på hyllan, gömd. Tills jag gick igenom hyllan och fann återigen min kärlek till problemet. För det är de jag är, jag är kär i problemet. Det är en hatkärlek.
 
 
 
 

text utan röd tråd

Att damma av en del av livet som legat gömt i några år har både för- och nackdelar. Min bit som jag dammat av har mestadels varit negativ, alltså helt utan positiva efterföljder. Missförstå mig rätt när jag använder orden "dammat av". Jag hittar inget bättre ord som passar i mina funderingar som sedan blir denna text, jag har svårt att uttrycka mig kring detta. Uttrycket är inte menat som något positiv, eller det är själva biten i livet som ger orden en negativ betydelse..
 
Aktiva val! Det är hela tiden mitt ansvar att ta aktiva val och oavsett om valen är positiv eller negativ så har jag gjort ett aktivt val. Jag kan inte lägga ansvaret för hur mitt liv ser ut på någon annan. För den enda som har makt att bestämma hur mitt liv ser ut är jag. Ingen annan än jag bär skulden eller förtjänsten av hur min livssituation ser ut.
 
I 5 år höll jag mig från att ta just denna typ av val och i 10-11 år har jag varit omringad och präglad av just det här. De sista månaderna har jag tagit en massa mängder av dåliga val som sedan resulteras i hur mitt liv är nu. Det är dock inte något nytt i mitt liv, för jag har valt liknande vägar sedan 13 års ålder. Och det är bara jag genom att ta andra val och vägar som kan påverka mitt liv så att det tar en positiv vändning och kanske återgår till det "normala". Jag vill vara väldigt tydlig med att jag inte lägger ansvaret eller skulden på någon annan. Det är viktigt för mig att säga. För jag är inte dum eller omedveten om vad jag gör. Jag har mer självinsikt och är analytisk av val/beteende/avsvar osv, än många många andra. Fast det är kanske det som gör allt såå mycket mer idiotiskt. Jag är medveten om av mina val. Jag är totalt närvarande och medvetet när jag tar dessa dåliga val. Och det känns så mycket mer hemskt än om jag inte skulle ha den insikt jag har. Att inte vara närvarande och ha insikt medan man tar dåliga beslut känns som mer "okej" För då är du ju som sagt inte närvarande och medveten. 
Som jag säger såhär: Att stjäla är olagligt och jag vet liksom om det men jag stjäl ändå, det är ett mycket sämre val än att vara omedveten om att det är olagligt att stjäla och och sedan sno en grej. Då är du ju inte medveten om att du gör ett dåligt val. Fattar ni? Jag känner att mina tankar och det jag skriver är kryptiskt, klumpigt och otydligt. Jag har tappat den röda tråden i texten, jag har ingen röd tråd. Jag vet egentligen inte vad jag vill komma fram till. Jag har ingen poäng som jag vill komma fram till trots att jag i tanken har så många slutsatser och poänger att komma fram till men vet som inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att ta mig dit. Så istället blir texten som den här. Otydlig utan en röd tråd och det känns som lite upprepningar från tidigare inlägg jag gjort.
 
Jag känner mig också osäker på graden av ärlighet här i bloggen så det är nog därför det blir så klumpigt skrivet och även så solklart för vissa som kanske läser. Det blir klumpigt i två betydelser, kryptiskt och svårtförstådd blir texten för vissa som inte känner mig privat medan för andra blir jag klumpig genom att jag misslyckas att skriva kryptiskt och slippa vara för avslöjande. Texten blir förstådd men på ett klumpigt sätt. 

Jag släpper allt fritt nu och jag hoppas och vet att det finns någon som tar emot mig!
 
 

Skin - Sixx A.M.

Lyssna och tänk
 
 
 

Jag just nu:

Tom, ihålig, likgiltigt, apatisk.

Kaos känslomässigt!

Att vara närvarande känns inte lätt, fast jag vet att det är behövligt. Jag kan inte fly något mer. Allt är som det är på grund av enormt dåliga val. Livet som var kommer alldrig tillbaka och livet som är nu är oerhört trasigt! Allt kommer inte att kunna repareras och det är just dom sakerna jag vill reparera mest av allt.
 
När tappade jag mig själv? När blev jag tom och likgiltigt till allt och gick sedan förlorad? Just nu är jag förlorad och jag känner mig enormt ensam. Vilket också är mitt fel, fast det som var i den situationen sörjer jag inte... Där går jag vinnande ut ur allt, trots att det är ensamnt. Jag gör ett aktivt val att inte ha vissa i min närhet.  Nu har jag människor runt om mig som är bra för mig. Som stannat kvar, försöker förstå och blåser luft under mina vingar när dom är som trasigast. På omgivningsfronten är jag väldigt klarsynt och det som Var där ville jag verklingen inte tillbaka till! 
Det är så mycket som hänt de sista månaderna att alla känslor blir kaos att känna, för känslorna kommer inte en och en, utan alla kommer på en och samma gång.. Vilken enda ska jag börja att bearbeta, reperera och sörja?
Det jag sörjer mest är det liv som blev förlorat, Min familj. Min familj som jag hade, den som inte kommer att kunna repareras....Jag känner hur paniken tränger sig på och luftrören blir helt plötsigt mindre än sugraör. Hur ska jag kunna  hantera allt utan att varje gång få en ångesattack.. Luften blir bara tjockare och tjockare ju mer klar i huvudet jag blir. 
 
"Strunta inte i dina mål för att dom är långt bort. Tiden passerar ändå."

Att känna

Jag ligger inte lika långt ner på botten just nu, men är fortfarande väldigt, väldigt långt ner! Att ta sig upp efter allt man förstört är inte lätt och det tar på en otroligt mycket, både fysiskt och psykiskt. 
 
Allt jag förstört!! De tankar som åker igenom mitt huvud är inte de snällaste, vilket dom inte ska vara heller. Jag förtjänar att sparkas på. De hårdaste sparkarna förtjänar jag.
Att känna känslor efter en lång tid utan känslor är oerhört jobbigt. Det är olidligt att vara närvarande och ta emot känslorna som kommer. Nu när jag bara vill försvinna bort från alla känslor, är det som viktigast att jag är närvaranade i nuet. Det är nu det är! Det är nu allt sker. Det är nu jag kan/ska/borde gå framåt. Framåt.. Jag är så utmattad att jag inte ens orkar tänka mer än en dag åt gången.. Kommer jag överleva den här dagen?! Vill jag ens överleva den här dagen!!? Jag måste överleva den här dagen så jag kan börja reparera det som jag nu har rivit ned och förstört! Jag måste överleva och känna allt som kommer. Att döva känslorna hade varit så mycket enklare just nu känner jag men det är just det jag inte ska göra. Jag ska inte döva och tränga bort känslorna som kommer. Det är nu dags att känna på riktigt.
 
 

Alla vet allt

Jag könner att jag har sån jävla ilska i kroppen... Jag skäms över att vara människa. Falska, egocentrerad, både EQ och IQ saknas på de mesta jag har/haft i min närhet! Och Nej!! jag inte inte perfekt, inte på långa vägar men jag vill ändå tro att jag har vett och etiket. Ja behandlar människor med respekt och dömmer aldrig ut någon utifrån andras prat, bakgrund osv,
 
'Men den verkar ju någon ha svårt för att inte prata om min och mitt privatliv, så jag har nästintill inte något privatliv. 
Jag känner mig krängt och förödmjukad.... Och är smått äcklad av denhär sortens människor.  Alla behöver inte veta allt. Tex "Gustav" en granngubbe behöver inte veta något om mig, men lik förbannat vet han "allt" om mig..
 
Rannsaka dig och era liv innan ni ska dömma mitt liv!

Ärlighet och ansvarstagande

Ärlighet.
Jag är en väldigt ärlig människa. Jag erkänner mina brister och jag försöker inte dölja mina brister. Är du en människa som finns i mitt liv då är jag nästintill 100% ärlig kring vissa saker, det är inget jag hymmlar om. För det mesta så är jag för ärlig för mitt "eget bästa" men fortsätter ändå att vara det. Ställer ´du´ en fråga så får du ett ärligt svar, trots att det kan påverka mig negativt. Jag hymmlar inte med något och jag försöker inte lura någon och genom att framställa mig som någon annan än just den jag är. Men viktigast av allt är att jag är ärligt mot mig själv. Jag är jag, och jag är långt ifrån perfekt men fortfarnade helvetes bra.
Jag tänker lite såhär, är jag ärlig till omgivningen så tappar jag inte bort mig själv. Jag vill inte tappa bort den jag är medan jag lever mitt liv. Så att vara helt ärlig till omgivningen hjälper mig att vara ärlig mot mig själv. Jag är jag och är fortfande samma människa som för ett år sedan.

Fast å andra sidan känner jag mig inte helt trygg i att vara så pass ärlig och öppen att jag skulle skriva helt fritt i bloggen. Att vara öppen och ärlig mot allmänheten känns som en annan sak. Men kan man vara 100% ärlig och medveten om sig själv trots att man inte skriver ut precis allt i en blogg? 
När jag inte skriver helt öppen känner jag faktiskt att jag faktiskt hymmlar och inte står för den jag är.
Begreppen personligt och privat.. Vart går gränsen mellan personlig och privat..? Jag har som inte riktigt kommit fram vart min gräns går och då kanske texten/texterna blir lite otydliga o svårlästa när jag vill skriva om en grej men inte skriver helt i klartext. Rädslan att bli feltolkad och missförstådd är nog det som stoppar mig. 
Nu åker tankarna iväg och börjar tänka på att det kanske är därför som jag är ärlig till min omgivning är just för att jag inte vill bli missförstådd och dömd. Om jag är ärlig så finns det ju inget som missförstås och feltolkas till egna "svar" kring mig och mitt liv. 

Ansvar.
Det är jag och bara jag som genom olika val kan påverka min livssituation. Att mitt liv ser ut som det gör är bara mitt ansvar och mina beslut som lett till det. Ansvaret, för både positiva och negativa efterföljder, ligger bara på mig och ingen annan. Vill jag förändra något i mitt liv måste jag ta ansvar och göra andra aktiva val. Fungerar inte dom valen så får jag välja andra val osv, Förstår ni? Aktiva val.. Jag har använd just dom två orden rätt mycket nu på sista tiden. Det händer mer än sällan att jag pratar om mina aktiva val och mitt ansvar genemot valen som jag gör.
Sedan finns det naturligtvis andra faktorer som kan påverka mig när jag väljer vissa val, men fortfarande ligger ansvaret hos mig. Det är inte en grej, händelse, känsla eller en annan människa som tvingar mig att göra de val jag gör. 
Att ta ansvar för sitt eget liv ger en kontroll, så länge man är ärlig mot sig själv. Det anser jag är viktigt, ärlighet och ansvarstagande angånde val som görs i livet. Det går liksom hand i hand. För du kan inte vara 100% ärlig om du inte kan ta avsnar eller inse vilket ansvar som ligger på en själv i och med de val du gör och virse versa. Att ta ansvar för något som man inte är riktigt ärlig om fungerar ju inte. Då inser du inte vbetydelsen eller graden av ansvaret du ska ta.

Får se, vad jag har skrivit om nu? Ärlighet och aktiva val. Det är ungefär det som min vardag nu för tiden präglas av. Och nu pratar jag inte om val som t.ex. att välja strumpor på morgonen, utan val som påverkar och är avgörande för ens livssituation. 

Jag har inte riktigt någon slutpoäng med allt ag skrivit.. Vet som inte riktigt vad jag ville komma fram till. Det blev mest bara otydligt svammel-skriv. Ordbajser och upprepning. Texten känns inte klar och tydlig men de skiter jag i den här gången.
 
 

Äkta vänner

Jag får alltid min beskärda del av allt. Mångt å mycket förtjänar jag, och det kan jag ta, men någon gräns måste jag faktiskt dra... Jag har själv försatt mig i den situation som jag nu sitter i och många "vänner" valda att lämna min sida och nu när jag börjar komma tillbaka så vill även dessa "vänner" komma tillbaka... Mitt naturliga svar är "Nejtack! jag behöver inte er i mitt liv" och det tänker jag stå fast vid. Jag är hellre några vänner kort och tänker att det är deras förlust, inte min - för det är faktiskt så - deras förlust!!
 
Jag är en sådan vän som gör allt för mina vänner och står vid mina vänners sida trots att jag inte alltid stödjer deras val, men jag står vid deras sida. Det är vänskap för mig.. Men vem vet, det kanske är mycket begärt att förvänta mig detsamma av mina vänner? Men då får det vara så. Jag kommer vara lyckligare i slutändan av det! Lyckligare och med äkta vänner i slutändan. För de vänner jag har kvar, vilket inte är många, dom är riktiga guldklimpar som jag aldrig skulle klara mig utan nu. Ni är ett så otroligt stort stöd för mig när jag behöver det som mest! Tack för att jag har er! 

sagan utan slut....

Jag lyckas alltid göra det jag inte vill. Jag sårar de två i mitt liv som jag minst vill såra. Har varit vaken hela natten och tänkt skit mycket men inte kommit fram till något vettigt... jag har tagit de vackraste som finns och förvandlat de till något oigenkännbart och jag vill inget annat än att de jag rivit ner ska byggs upp och blir sig själv igen!!
jag vill bara att "min" resa ska snabbspolas framåt till slutet och att den här sagan har ett lyckligt slut.

Jag förgyller era tråkiga liv

Jag hoppas verkligen ni alla vakar upp snart och inser vilken förändring ni måste göra i Era liv eftersom ni tydligen bara har mitt liv att prata om. Det är bra att ni vet mer om mig och mitt liv än vad jag själv gör! Men det är alltid kul att höra vad jag t.ex har gjort. En fråga: När får ni nog av att prata om mig? Svar: Antagligen aldrig för ni själva har så tråkiga liv att ni måste hittar på saker om mig och mitt liv för att förgylla Er vardag!
Skillnaden mellan att prata om någon eller att snacka skit om någon, är att om man pratar om någon så har man fakta i ryggen som stödjer det man säger. Har du ingen fakta så går du bara omkring och snackar en massa skit!! Så ta reda på fakta innan, ni ska nog se att ni kan hitta något som faktiskt är sant. Jag har ju faktiskt ett rätt händelsefullt liv så ni behöver inte hitta på en massa skit för att ha något att prata om.
 
Jag önskar er all lycka i världen för att ni ska få mer intressanta liv, för dom måste verkligen vara urtråkiga som ni pratar och hittar på saker om mig.
 
Tack!

Blivit mindre..?

Min storlek förra sommaren på byxorna... Lite skillnad från då till nu.
 
 

geee mig mer!!! ;)

mina finaaaa tatyyys

Mitt älskade hår......

Mitt älskade hår som vuxit från typ 4-6 cm till dehär på 4-5 år!!! :D Våga vägra klippa kort!! ;)
 
 
 
 

Skoter

Jag har idag trotsat förkylningen och varit ute och åkt en massa skoter.. Egentligen skulle Lydia åka slalom men de ville hon inte så det vart ändrade planader och de gjorde mig inget!! Vi får se sen vad min kropp och förkylning tyckte om en massa skoter-åkning. 
 

Sjukstugan

Nu är jag sjuk igen, inte så oväntat då Lydia kom hem hit med en dunderförkylning. Hon börjar nu att bli bättre i alla fall och jag känner mig bara sämre och sämre. Så löpningen har jag lagt på is nu i någon dag, bara tills jag är feberfri och inte har ont i halsen nå mer. ÅHH! Jag längtar tills jag är frisk igen, det finns fan inget bättre än att vara ute och springa! 
 
 
Igår var jag och Lydia ut och åkte längtskidor.. Hon har blivit riktigt duktig och hon tycker det är kul med! 
 
 

Äntligen träna!

Som sagt äntligen kan jag träna och Lycklig är jag för det. Har kört ett program via en app på telefonen, valde ett program som går igenom hela kroppen sedan valde jag 20 min. Vill inte börja allt för hårt då jag tänkte springa senare idag om det finns tid för det. Jag vill så gärna att min kropp håller sig frisk nu, jag vill börja om med mina träningsrutiner och må bra!

Peppar peppar ta i trä..

.... Jag har inte haft feber på en vecka så jag tänkte börja den här veckan med att börja om att träna... De är ju inte så kallt ute heller så jag kanske tar och springer en sväng med Sookie. Två flugor i en smäll. Vi båda två är understimulerade. SAKNAR att träna och känna mig i form. Nu är ju inte jag direkt i oform men det känns lite så då man är van något annat. :P
 
Sedan har jag funnit ett nytt intresse - spela tv-spel med Emil. Det är hur kul som helst och de två senaste helgerna han varit hem har vi nästan bara suttit och spelat. Det är sjukt kul, lite svårt är det ju.. De är ett sånt här dödaspel och jag är inte så bra på att sikta då gubbarna rör sig hela tiden. Sen blir jag lite yr själv av att snurra runt med siktet efter gubbarna. Sen brukar jag baka från alla gubbar så att jag fastnar i saker, (och blir dödad för jag sitter fast) men vafan.. Jag är rätt duktig ändå, ligger på samma level som Emil. ;)
 

Ett år sedan. Dagens ord blir tacksamhet

Ett år, ett helt år har gått och jag/vi, har inte kommit någonstans kring ämnet. Jag har inte fått höra något om sjukhusets egna utredning, om jag nu har rätt att få veta sånt men det tycker jag nog att jag borde få veta. Och patientnämnden har inte kommit långt i sin utredning. Max ett halvår skulle det ta att utreda en sak sa dom till mig, Det är snart 11 månader sedan jag gjorde min anmälan. Jag har ringt och skickat mail för att hålla min underrättad men dom säger att dom inte får alla handlingar från sjukhuset trots flera påminnelser. Det är ju inte deras fel att någon annan inte gör som dom ska men det är ändå irriterande. Jag vill bara få allt klart så att jag kan gå vidare. För det känns så, att jag behöver dedär avslutet för att kunna gå vidare. Jag har inte för stora förhoppningar om hur det kan sluta men det blir ändå ett avslut på något vis.
 
Tur jag har alla mina flickor här hemma idag, Lydia (Sookie och Jenna). Min fina underbara Lydia, hon betyder allt för mig! Utan henne, hade jag gått under det här året som varit. Och utan min Emil hade jag fallit så himla långt ner. Jag är så tacksam för att jag har så underbara och fina människor i mitt liv. Framför allt Emil, han har verkligen funnits vid min sida genom allt dehär. Och på något vis har han hamnat lite bakom, då det har varit så mycket kring mig hela tiden. Han är verkligen min klippa! Det är viktigt att inte glömma bort det man har, vilket jag gjorde där en tid. Jag grävde ner mig så långt jag bara kunde och låg bara i sängen. Alla som känner mig, vet att jag tycker om ordning och reda, jag hatar när det är stökigt och jag "älskar" att städa just för att det ska vara fint hemma och jag älskar att laga mat, men inte ens såna saker orkade jag göra där ett tag. Jag klarade inte av att fungera som en "normal" människa.Det är en stor del till varför jag avbröt skolan, jag klarade inte av det. Men jag är påväg tillbaka, jag ÄR tillbaka till det gamla jag, trots att jag får vissa dagar jag bara ligger i sängen och gräver ner mig. 
Huvudsaken är att Jag är tillbaka och faktiskt känner glädje över livet igen. Den känslan vill jag inte ta för givet, som jag på sätt och vis gjorde tidigare. 
Jag vill hädanefter njuta av livet, som hade kunnat sluta så mycket mer illa för ett år sedan. De är inte bara det att jag blev steril, utan jag hade faktiskt kunnat dö. Och det mest naturliga vore ändå att fokusera på just det, att jag var så nära på att strycka med på grund av blödningen men det som jag har fokuserat på är att jag blev steril. 
 
Även fast det är en jobbig dag idag så kan jag ändå känna tacksamhet över att jag faktiskt lever och det har jag haft himla svårt med tidigare. Och jag känner tacksamhet att jag har min Lydia och min Emil. Jag har en underbar familj och underbara vänner som funnits där för mig! Tacksamhet får bli dagens Ord.

Tidigare inlägg

RSS 2.0