Jag vill se mig som en rätt öppen person, jag har nära att släppa folk in i livet. Jag kan vara personlig om mångt å mycket. Men därimot så har jag otroligt svårt att bli privat med männsikor i min omgivning... Nä jag mår dåligt så drar jag mig undan och säger inget om hur jag egentligen mår. Det tog Emil nästan 1½ år att verkligen komma mig in i skinnet. Saker som har hänt under ungdomens år, och även min depression som blev värre förra året den 7 januari, har jag värligt svårt att prata om- även med Emil och han är min absoluta bästa vän. Ingen kan och vet så mycket om mig som han... Han har kunnat läsa av mig som en öppen bok trots att jag inte sagt ett ord... Och han kommer nog vara den enda som verkligen får komma in på djupet med mig...
Men sen allt som hände förra året i januari, har jag varit väldigt stängd för att visa känslor. Mina äkta kännslor. För enligt min erfarenhet, både i ungdomens år och nuvarandre tid, har mångt å mycket bitit mig i arslet av att bli privat med någon och jag har blivit besviken, sårad och jag tappat kontrollen över mig och mina känslor... 

Tillit till rätt människor är en grej som jag måste börja bearbeta.. För sen är det ju så att jag är alldeles för naiv och dum för att välja "fel" människor att annförtro mig åt. Och det är då jag blir biten i arslet, och just dehär misstaget kan jag göra flera gånger om och ändå veta inners inne att det inte är rätt att annförtro sig till denna/dom människor.. Det är en korkad och dum defekt som jag måste arbeta mig ifrån.. Jag måste börja släppa in de som är i min närhet nu. Att försöka få det inpräntat i hjärnan att det faktiskt inte kommer att komma en baktanke med dittan och dattan.