Att vara närvarande känns inte lätt, fast jag vet att det är behövligt. Jag kan inte fly något mer. Allt är som det är på grund av enormt dåliga val. Livet som var kommer alldrig tillbaka och livet som är nu är oerhört trasigt! Allt kommer inte att kunna repareras och det är just dom sakerna jag vill reparera mest av allt.

 

När tappade jag mig själv? När blev jag tom och likgiltigt till allt och gick sedan förlorad? Just nu är jag förlorad och jag känner mig enormt ensam. Vilket också är mitt fel, fast det som var i den situationen sörjer jag inte... Där går jag vinnande ut ur allt, trots att det är ensamnt. Jag gör ett aktivt val att inte ha vissa i min närhet.  Nu har jag människor runt om mig som är bra för mig. Som stannat kvar, försöker förstå och blåser luft under mina vingar när dom är som trasigast. På omgivningsfronten är jag väldigt klarsynt och det som Var där ville jag verklingen inte tillbaka till! 
Det är så mycket som hänt de sista månaderna att alla känslor blir kaos att känna, för känslorna kommer inte en och en, utan alla kommer på en och samma gång.. Vilken enda ska jag börja att bearbeta, reperera och sörja?

Det jag sörjer mest är det liv som blev förlorat, Min familj. Min familj som jag hade, den som inte kommer att kunna repareras....Jag känner hur paniken tränger sig på och luftrören blir helt plötsigt mindre än sugraör. Hur ska jag kunna  hantera allt utan att varje gång få en ångesattack.. Luften blir bara tjockare och tjockare ju mer klar i huvudet jag blir. 

 

"Strunta inte i dina mål för att dom är långt bort. Tiden passerar ändå."