Då sitter jag här igen och har tänkt skriva några rader. Tittar på tangenterna och blir lite fundersam över vad jag egentligen vill skriva om ikväll. Har många känslor som jag vill dela med mig men det blir så svårt att förklara känslorna så att dom blir riktigt förstådd.
Vi alla går igenom saker och ting i livet som är mer eller mindre svåra att hantera och vi alla har olika sätt att hantera samma problem. Vissa lösningar, om vi nu ska kalla dom lösningar, är mindre bra än andra och man kan väl helt enkelt säga att min lösning på något (skriver något då det inte finns ett tydlitg problem som behövde en lösning) var minst sagt mindre bra. Jag gjorde mig ett problem som jag sedan gjorde större. Jag skapade problemet själv och blev mer och mer blind för den klara sanningen så jag gjorde problemet lite större och så större igen, innan jag förstod att det var ett problem. Ett problem som måste lösas. Det var ju då i sin tur lättare sagt än gjort, för det finns nämligen ett enkelt svar som lösning men det är ett helvetes jävla svårt jobb som ska göras. 
Mitt problem är inte heller bara ett, utan dom har i sin tur blivit enormt många fler i följd av mina val som jag gjort. Så då står jag där med slitet hår, mörka ringar under ögonen, väger 42-44 kg och vet inte vilken väg jag ska ta.

Eller jag vet vilken som är den rätta vägen men väljer att inte ta den än. Jag fortsätter i min lilla bubbla för jag har än inte riktigt än insett graden av problemet och har någon sorts förklaring till varför jag väljer som jag gör. Jag försöker försköna hela situationen för att den ska bli "sann" och lättare att hantera. Jag kan välja den andra vägen när som helst, tänkte jag. Det är inte alls som när jag var yngre, tänkte jag. Det är bara en kort period, tänkte jag. Det finns inget problem, tänkte jag.
Jag hade hela tiden en ursäkt till varför allt var som det var... Fast, vilket är viktigt för mig att ni förstår, att jag har själv grunden till varje litet problem som finns. Det kan ha funnits andra som försvårat problemen, men problemen skapade jag själv.

När jag då inser att allt är åthelvete, vilket jag egentligen gjort långt innan, skillnade var att jag sa det högt, ligger jag så långt ner det bara går. Jag måste ta mig upp ur den grav som jag nu själv grävt - och helvete vad djup gravfan är.

Nu är det som att lägga ett pussel och försöka få bitarna att gå ihop. Den ena biten passar där och den andra biten passar här. Pusslet är av de svåraste slag också och det är ingen lätt uppgift att ta sig ann. Nu kämpar jag och tar en dag i taget för jag orkar och klarar inte av att ta mig ann så mycket mer än just en dag. Jag är mentalt slutkörd och att försöka lägga ihop mitt pussel tar enormt mycket på mina krafter. Sen är jag fysiskt slutkörd också, min kropp orkar inte med något alls, de minsta lilla får mig utmattad.

För att nu binda ihop texten till ett slut. Sedan jag var 13 år har jag ängtat mig åt den här sortens problem, jag la det på hyllan när jag flyttade till Piteå och i nästan 5 år låg det där på hyllan, gömd. Tills jag gick igenom hyllan och fann återigen min kärlek till problemet. För det är de jag är, jag är kär i problemet. Det är en hatkärlek.