Ett år, ett helt år har gått och jag/vi, har inte kommit någonstans kring ämnet. Jag har inte fått höra något om sjukhusets egna utredning, om jag nu har rätt att få veta sånt men det tycker jag nog att jag borde få veta. Och patientnämnden har inte kommit långt i sin utredning. Max ett halvår skulle det ta att utreda en sak sa dom till mig, Det är snart 11 månader sedan jag gjorde min anmälan. Jag har ringt och skickat mail för att hålla min underrättad men dom säger att dom inte får alla handlingar från sjukhuset trots flera påminnelser. Det är ju inte deras fel att någon annan inte gör som dom ska men det är ändå irriterande. Jag vill bara få allt klart så att jag kan gå vidare. För det känns så, att jag behöver dedär avslutet för att kunna gå vidare. Jag har inte för stora förhoppningar om hur det kan sluta men det blir ändå ett avslut på något vis.

 

Tur jag har alla mina flickor här hemma idag, Lydia (Sookie och Jenna). Min fina underbara Lydia, hon betyder allt för mig! Utan henne, hade jag gått under det här året som varit. Och utan min Emil hade jag fallit så himla långt ner. Jag är så tacksam för att jag har så underbara och fina människor i mitt liv. Framför allt Emil, han har verkligen funnits vid min sida genom allt dehär. Och på något vis har han hamnat lite bakom, då det har varit så mycket kring mig hela tiden. Han är verkligen min klippa! Det är viktigt att inte glömma bort det man har, vilket jag gjorde där en tid. Jag grävde ner mig så långt jag bara kunde och låg bara i sängen. Alla som känner mig, vet att jag tycker om ordning och reda, jag hatar när det är stökigt och jag "älskar" att städa just för att det ska vara fint hemma och jag älskar att laga mat, men inte ens såna saker orkade jag göra där ett tag. Jag klarade inte av att fungera som en "normal" människa.Det är en stor del till varför jag avbröt skolan, jag klarade inte av det. Men jag är påväg tillbaka, jag ÄR tillbaka till det gamla jag, trots att jag får vissa dagar jag bara ligger i sängen och gräver ner mig. 

Huvudsaken är att Jag är tillbaka och faktiskt känner glädje över livet igen. Den känslan vill jag inte ta för givet, som jag på sätt och vis gjorde tidigare. 

Jag vill hädanefter njuta av livet, som hade kunnat sluta så mycket mer illa för ett år sedan. De är inte bara det att jag blev steril, utan jag hade faktiskt kunnat dö. Och det mest naturliga vore ändå att fokusera på just det, att jag var så nära på att strycka med på grund av blödningen men det som jag har fokuserat på är att jag blev steril. 

 

Även fast det är en jobbig dag idag så kan jag ändå känna tacksamhet över att jag faktiskt lever och det har jag haft himla svårt med tidigare. Och jag känner tacksamhet att jag har min Lydia och min Emil. Jag har en underbar familj och underbara vänner som funnits där för mig! Tacksamhet får bli dagens Ord.