Jag saknar min bästa och trognaste vän så ortroligt mycket.. Alltid har hon funnits för mig och hjälpt mig igenom så himla mycket! Min fina och bästa Sookie!!

 

Jag vill se mig som en rätt öppen person, jag har nära att släppa folk in i livet. Jag kan vara personlig om mångt å mycket. Men därimot så har jag otroligt svårt att bli privat med männsikor i min omgivning... Nä jag mår dåligt så drar jag mig undan och säger inget om hur jag egentligen mår. Det tog Emil nästan 1½ år att verkligen komma mig in i skinnet. Saker som har hänt under ungdomens år, och även min depression som blev värre förra året den 7 januari, har jag värligt svårt att prata om- även med Emil och han är min absoluta bästa vän. Ingen kan och vet så mycket om mig som han... Han har kunnat läsa av mig som en öppen bok trots att jag inte sagt ett ord... Och han kommer nog vara den enda som verkligen får komma in på djupet med mig...
Men sen allt som hände förra året i januari, har jag varit väldigt stängd för att visa känslor. Mina äkta kännslor. För enligt min erfarenhet, både i ungdomens år och nuvarandre tid, har mångt å mycket bitit mig i arslet av att bli privat med någon och jag har blivit besviken, sårad och jag tappat kontrollen över mig och mina känslor... 

Tillit till rätt människor är en grej som jag måste börja bearbeta.. För sen är det ju så att jag är alldeles för naiv och dum för att välja "fel" människor att annförtro mig åt. Och det är då jag blir biten i arslet, och just dehär misstaget kan jag göra flera gånger om och ändå veta inners inne att det inte är rätt att annförtro sig till denna/dom människor.. Det är en korkad och dum defekt som jag måste arbeta mig ifrån.. Jag måste börja släppa in de som är i min närhet nu. Att försöka få det inpräntat i hjärnan att det faktiskt inte kommer att komma en baktanke med dittan och dattan.

 

 

Att vara närvarande känns inte lätt, fast jag vet att det är behövligt. Jag kan inte fly något mer. Allt är som det är på grund av enormt dåliga val. Livet som var kommer alldrig tillbaka och livet som är nu är oerhört trasigt! Allt kommer inte att kunna repareras och det är just dom sakerna jag vill reparera mest av allt.

 

När tappade jag mig själv? När blev jag tom och likgiltigt till allt och gick sedan förlorad? Just nu är jag förlorad och jag känner mig enormt ensam. Vilket också är mitt fel, fast det som var i den situationen sörjer jag inte... Där går jag vinnande ut ur allt, trots att det är ensamnt. Jag gör ett aktivt val att inte ha vissa i min närhet.  Nu har jag människor runt om mig som är bra för mig. Som stannat kvar, försöker förstå och blåser luft under mina vingar när dom är som trasigast. På omgivningsfronten är jag väldigt klarsynt och det som Var där ville jag verklingen inte tillbaka till! 
Det är så mycket som hänt de sista månaderna att alla känslor blir kaos att känna, för känslorna kommer inte en och en, utan alla kommer på en och samma gång.. Vilken enda ska jag börja att bearbeta, reperera och sörja?

Det jag sörjer mest är det liv som blev förlorat, Min familj. Min familj som jag hade, den som inte kommer att kunna repareras....Jag känner hur paniken tränger sig på och luftrören blir helt plötsigt mindre än sugraör. Hur ska jag kunna  hantera allt utan att varje gång få en ångesattack.. Luften blir bara tjockare och tjockare ju mer klar i huvudet jag blir. 

 

"Strunta inte i dina mål för att dom är långt bort. Tiden passerar ändå."

Jag ligger inte lika långt ner på botten just nu, men är fortfarande väldigt, väldigt långt ner! Att ta sig upp efter allt man förstört är inte lätt och det tar på en otroligt mycket, både fysiskt och psykiskt. 

 

Allt jag förstört!! De tankar som åker igenom mitt huvud är inte de snällaste, vilket dom inte ska vara heller. Jag förtjänar att sparkas på. De hårdaste sparkarna förtjänar jag.
Att känna känslor efter en lång tid utan känslor är oerhört jobbigt. Det är olidligt att vara närvarande och ta emot känslorna som kommer. Nu när jag bara vill försvinna bort från alla känslor, är det som viktigast att jag är närvaranade i nuet. Det är nu det är! Det är nu allt sker. Det är nu jag kan/ska/borde gå framåt. Framåt.. Jag är så utmattad att jag inte ens orkar tänka mer än en dag åt gången.. Kommer jag överleva den här dagen?! Vill jag ens överleva den här dagen!!? Jag måste överleva den här dagen så jag kan börja reparera det som jag nu har rivit ned och förstört! Jag måste överleva och känna allt som kommer. Att döva känslorna hade varit så mycket enklare just nu känner jag men det är just det jag inte ska göra. Jag ska inte döva och tränga bort känslorna som kommer. Det är nu dags att känna på riktigt.

 

Jag könner att jag har sån jävla ilska i kroppen... Jag skäms över att vara människa. Falska, egocentrerad, både EQ och IQ saknas på de mesta jag har/haft i min närhet! Och Nej!! jag inte inte perfekt, inte på långa vägar men jag vill ändå tro att jag har vett och etiket. Ja behandlar människor med respekt och dömmer aldrig ut någon utifrån andras prat, bakgrund osv,

 

'Men den verkar ju någon ha svårt för att inte prata om min och mitt privatliv, så jag har nästintill inte något privatliv. 

Jag känner mig krängt och förödmjukad.... Och är smått äcklad av denhär sortens människor.  Alla behöver inte veta allt. Tex "Gustav" en granngubbe behöver inte veta något om mig, men lik förbannat vet han "allt" om mig..

 

Rannsaka dig och era liv innan ni ska dömma mitt liv!

Ärlighet.
Jag är en väldigt ärlig människa. Jag erkänner mina brister och jag försöker inte dölja mina brister. Är du en människa som finns i mitt liv då är jag nästintill 100% ärlig kring vissa saker, det är inget jag hymmlar om. För det mesta så är jag för ärlig för mitt "eget bästa" men fortsätter ändå att vara det. Ställer ´du´ en fråga så får du ett ärligt svar, trots att det kan påverka mig negativt. Jag hymmlar inte med något och jag försöker inte lura någon och genom att framställa mig som någon annan än just den jag är. Men viktigast av allt är att jag är ärligt mot mig själv. Jag är jag, och jag är långt ifrån perfekt men fortfarnade helvetes bra.
Jag tänker lite såhär, är jag ärlig till omgivningen så tappar jag inte bort mig själv. Jag vill inte tappa bort den jag är medan jag lever mitt liv. Så att vara helt ärlig till omgivningen hjälper mig att vara ärlig mot mig själv. Jag är jag och är fortfande samma människa som för ett år sedan.

Fast å andra sidan känner jag mig inte helt trygg i att vara så pass ärlig och öppen att jag skulle skriva helt fritt i bloggen. Att vara öppen och ärlig mot allmänheten känns som en annan sak. Men kan man vara 100% ärlig och medveten om sig själv trots att man inte skriver ut precis allt i en blogg? 
När jag inte skriver helt öppen känner jag faktiskt att jag faktiskt hymmlar och inte står för den jag är.
Begreppen personligt och privat.. Vart går gränsen mellan personlig och privat..? Jag har som inte riktigt kommit fram vart min gräns går och då kanske texten/texterna blir lite otydliga o svårlästa när jag vill skriva om en grej men inte skriver helt i klartext. Rädslan att bli feltolkad och missförstådd är nog det som stoppar mig. 
Nu åker tankarna iväg och börjar tänka på att det kanske är därför som jag är ärlig till min omgivning är just för att jag inte vill bli missförstådd och dömd. Om jag är ärlig så finns det ju inget som missförstås och feltolkas till egna "svar" kring mig och mitt liv. 

Ansvar.

Det är jag och bara jag som genom olika val kan påverka min livssituation. Att mitt liv ser ut som det gör är bara mitt ansvar och mina beslut som lett till det. Ansvaret, för både positiva och negativa efterföljder, ligger bara på mig och ingen annan. Vill jag förändra något i mitt liv måste jag ta ansvar och göra andra aktiva val. Fungerar inte dom valen så får jag välja andra val osv, Förstår ni? Aktiva val.. Jag har använd just dom två orden rätt mycket nu på sista tiden. Det händer mer än sällan att jag pratar om mina aktiva val och mitt ansvar genemot valen som jag gör.
Sedan finns det naturligtvis andra faktorer som kan påverka mig när jag väljer vissa val, men fortfarande ligger ansvaret hos mig. Det är inte en grej, händelse, känsla eller en annan människa som tvingar mig att göra de val jag gör. 
Att ta ansvar för sitt eget liv ger en kontroll, så länge man är ärlig mot sig själv. Det anser jag är viktigt, ärlighet och ansvarstagande angånde val som görs i livet. Det går liksom hand i hand. För du kan inte vara 100% ärlig om du inte kan ta avsnar eller inse vilket ansvar som ligger på en själv i och med de val du gör och virse versa. Att ta ansvar för något som man inte är riktigt ärlig om fungerar ju inte. Då inser du inte vbetydelsen eller graden av ansvaret du ska ta.

Får se, vad jag har skrivit om nu? Ärlighet och aktiva val. Det är ungefär det som min vardag nu för tiden präglas av. Och nu pratar jag inte om val som t.ex. att välja strumpor på morgonen, utan val som påverkar och är avgörande för ens livssituation. 

Jag har inte riktigt någon slutpoäng med allt ag skrivit.. Vet som inte riktigt vad jag ville komma fram till. Det blev mest bara otydligt svammel-skriv. Ordbajser och upprepning. Texten känns inte klar och tydlig men de skiter jag i den här gången.