Tragiskt
Jag har suttit och pluggat psykologi nu på kvällen/natten och jag läste något som jag inte riktigt kan släppa. Jag ska skriva av från boken så ni kan läsa:
Den schweiziaka psykoanalytikern Alice Miller har skrivit mycket om hur
barnet traumatiska upplevelser finns kvar hos den vuxna personen.
Enligt henne föds vi goda. Därför behöver vi i början inte någon uppfostran, vi behöver föräldrar som ser oss och ledsagar oss. Med uppfostran, menar Alice Miller, formar föräldrarna
barnet till något det inte är. De överför sina egna otillfredsställda behov till sitt barn.
Barnets hjälplöshet och utsatthet påminger dem om sin egen svaghet och det vill dem inte se.
De leder till upprepningstvånget, de tar sig rättigheten att upprepa
sina egna barndomstrauman gentemot barnet.
Har de blivit misshandlade, misshandlar de barnet. Alice Miller menade att
vuxenlivets upplevelser inte lindrar effekten av barndomstrauman.
Ingenting som händer senare kan reparera skadan. Har man inte blivit sedd
som barn, känner man sig aldrig sedd.
Är det bara jag eller är detta helt knäppt och sjukt synsätt??!
Fram till "vi behöver föräldrar som ser oss och ledsagar oss" låter det mesta vettigt, men efter det......
Jag tycker det är tragiskt att man kan se det på de här viset. Givetvis finns trauman från ens barndom kvar om man varit med om något men, MEN det finns alltid tid att reparea sig från det. Så länge man själv har orken och lusten till att arbeta med problemet och sig själv så kommer man långt..
Och ännu mer tragiskt att se det på det här viset är att föräldrar med sin uppfostran överför sina egna otillfredsställa behov och att barnets hjälplöshet och utsatthet påminder föräldrar om sin egen svaghet.
Ojoj säger jag bara!!
barnet traumatiska upplevelser finns kvar hos den vuxna personen.
Enligt henne föds vi goda. Därför behöver vi i början inte någon uppfostran, vi behöver föräldrar som ser oss och ledsagar oss. Med uppfostran, menar Alice Miller, formar föräldrarna
barnet till något det inte är. De överför sina egna otillfredsställda behov till sitt barn.
Barnets hjälplöshet och utsatthet påminger dem om sin egen svaghet och det vill dem inte se.
De leder till upprepningstvånget, de tar sig rättigheten att upprepa
sina egna barndomstrauman gentemot barnet.
Har de blivit misshandlade, misshandlar de barnet. Alice Miller menade att
vuxenlivets upplevelser inte lindrar effekten av barndomstrauman.
Ingenting som händer senare kan reparera skadan. Har man inte blivit sedd
som barn, känner man sig aldrig sedd.
Är det bara jag eller är detta helt knäppt och sjukt synsätt??!
Fram till "vi behöver föräldrar som ser oss och ledsagar oss" låter det mesta vettigt, men efter det......
Jag tycker det är tragiskt att man kan se det på de här viset. Givetvis finns trauman från ens barndom kvar om man varit med om något men, MEN det finns alltid tid att reparea sig från det. Så länge man själv har orken och lusten till att arbeta med problemet och sig själv så kommer man långt..
Och ännu mer tragiskt att se det på det här viset är att föräldrar med sin uppfostran överför sina egna otillfredsställa behov och att barnets hjälplöshet och utsatthet påminder föräldrar om sin egen svaghet.
Ojoj säger jag bara!!
Kommentarer
Trackback
