Då sitter jag här igen och har tänkt skriva några rader. Tittar på tangenterna och blir lite fundersam över vad jag egentligen vill skriva om ikväll. Har många känslor som jag vill dela med mig men det blir så svårt att förklara känslorna så att dom blir riktigt förstådd.
Vi alla går igenom saker och ting i livet som är mer eller mindre svåra att hantera och vi alla har olika sätt att hantera samma problem. Vissa lösningar, om vi nu ska kalla dom lösningar, är mindre bra än andra och man kan väl helt enkelt säga att min lösning på något (skriver något då det inte finns ett tydlitg problem som behövde en lösning) var minst sagt mindre bra. Jag gjorde mig ett problem som jag sedan gjorde större. Jag skapade problemet själv och blev mer och mer blind för den klara sanningen så jag gjorde problemet lite större och så större igen, innan jag förstod att det var ett problem. Ett problem som måste lösas. Det var ju då i sin tur lättare sagt än gjort, för det finns nämligen ett enkelt svar som lösning men det är ett helvetes jävla svårt jobb som ska göras. 
Mitt problem är inte heller bara ett, utan dom har i sin tur blivit enormt många fler i följd av mina val som jag gjort. Så då står jag där med slitet hår, mörka ringar under ögonen, väger 42-44 kg och vet inte vilken väg jag ska ta.

Eller jag vet vilken som är den rätta vägen men väljer att inte ta den än. Jag fortsätter i min lilla bubbla för jag har än inte riktigt än insett graden av problemet och har någon sorts förklaring till varför jag väljer som jag gör. Jag försöker försköna hela situationen för att den ska bli "sann" och lättare att hantera. Jag kan välja den andra vägen när som helst, tänkte jag. Det är inte alls som när jag var yngre, tänkte jag. Det är bara en kort period, tänkte jag. Det finns inget problem, tänkte jag.
Jag hade hela tiden en ursäkt till varför allt var som det var... Fast, vilket är viktigt för mig att ni förstår, att jag har själv grunden till varje litet problem som finns. Det kan ha funnits andra som försvårat problemen, men problemen skapade jag själv.

När jag då inser att allt är åthelvete, vilket jag egentligen gjort långt innan, skillnade var att jag sa det högt, ligger jag så långt ner det bara går. Jag måste ta mig upp ur den grav som jag nu själv grävt - och helvete vad djup gravfan är.

Nu är det som att lägga ett pussel och försöka få bitarna att gå ihop. Den ena biten passar där och den andra biten passar här. Pusslet är av de svåraste slag också och det är ingen lätt uppgift att ta sig ann. Nu kämpar jag och tar en dag i taget för jag orkar och klarar inte av att ta mig ann så mycket mer än just en dag. Jag är mentalt slutkörd och att försöka lägga ihop mitt pussel tar enormt mycket på mina krafter. Sen är jag fysiskt slutkörd också, min kropp orkar inte med något alls, de minsta lilla får mig utmattad.

För att nu binda ihop texten till ett slut. Sedan jag var 13 år har jag ängtat mig åt den här sortens problem, jag la det på hyllan när jag flyttade till Piteå och i nästan 5 år låg det där på hyllan, gömd. Tills jag gick igenom hyllan och fann återigen min kärlek till problemet. För det är de jag är, jag är kär i problemet. Det är en hatkärlek.

 

 

Att damma av en del av livet som legat gömt i några år har både för- och nackdelar. Min bit som jag dammat av har mestadels varit negativ, alltså helt utan positiva efterföljder. Missförstå mig rätt när jag använder orden "dammat av". Jag hittar inget bättre ord som passar i mina funderingar som sedan blir denna text, jag har svårt att uttrycka mig kring detta. Uttrycket är inte menat som något positiv, eller det är själva biten i livet som ger orden en negativ betydelse..

 

Aktiva val! Det är hela tiden mitt ansvar att ta aktiva val och oavsett om valen är positiv eller negativ så har jag gjort ett aktivt val. Jag kan inte lägga ansvaret för hur mitt liv ser ut på någon annan. För den enda som har makt att bestämma hur mitt liv ser ut är jag. Ingen annan än jag bär skulden eller förtjänsten av hur min livssituation ser ut.

 

I 5 år höll jag mig från att ta just denna typ av val och i 10-11 år har jag varit omringad och präglad av just det här. De sista månaderna har jag tagit en massa mängder av dåliga val som sedan resulteras i hur mitt liv är nu. Det är dock inte något nytt i mitt liv, för jag har valt liknande vägar sedan 13 års ålder. Och det är bara jag genom att ta andra val och vägar som kan påverka mitt liv så att det tar en positiv vändning och kanske återgår till det "normala". Jag vill vara väldigt tydlig med att jag inte lägger ansvaret eller skulden på någon annan. Det är viktigt för mig att säga. För jag är inte dum eller omedveten om vad jag gör. Jag har mer självinsikt och är analytisk av val/beteende/avsvar osv, än många många andra. Fast det är kanske det som gör allt såå mycket mer idiotiskt. Jag är medveten om av mina val. Jag är totalt närvarande och medvetet när jag tar dessa dåliga val. Och det känns så mycket mer hemskt än om jag inte skulle ha den insikt jag har. Att inte vara närvarande och ha insikt medan man tar dåliga beslut känns som mer "okej" För då är du ju som sagt inte närvarande och medveten. 
Som jag säger såhär: Att stjäla är olagligt och jag vet liksom om det men jag stjäl ändå, det är ett mycket sämre val än att vara omedveten om att det är olagligt att stjäla och och sedan sno en grej. Då är du ju inte medveten om att du gör ett dåligt val. Fattar ni? Jag känner att mina tankar och det jag skriver är kryptiskt, klumpigt och otydligt. Jag har tappat den röda tråden i texten, jag har ingen röd tråd. Jag vet egentligen inte vad jag vill komma fram till. Jag har ingen poäng som jag vill komma fram till trots att jag i tanken har så många slutsatser och poänger att komma fram till men vet som inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att ta mig dit. Så istället blir texten som den här. Otydlig utan en röd tråd och det känns som lite upprepningar från tidigare inlägg jag gjort.

 

Jag känner mig också osäker på graden av ärlighet här i bloggen så det är nog därför det blir så klumpigt skrivet och även så solklart för vissa som kanske läser. Det blir klumpigt i två betydelser, kryptiskt och svårtförstådd blir texten för vissa som inte känner mig privat medan för andra blir jag klumpig genom att jag misslyckas att skriva kryptiskt och slippa vara för avslöjande. Texten blir förstådd men på ett klumpigt sätt. 

Jag släpper allt fritt nu och jag hoppas och vet att det finns någon som tar emot mig!