På onsdag är det ett år sedan jag blev steril och det är fortfarande lika ofattbart, att Jag är steril! 

På IVF fronten här hemma händer det inget, efter färsk-försöket i oktober-novmber (som inte lyckades) har jag inte haft orken att fortsätta med frys-försöket.

Jag är bara rädd, att inte det heller ska fungera. För förra gången var ALLT perfekt, de var som gjort för att de skulle lyckas men så vart det inte.

Jag svarade bra på hormonbehandlingen, vi fick avbryta den tidigare än planerat för att jag tog emot hormonerna så bra, vi fick ut 18 stycken ägg, 18!!!! Det är mycket mer än det "normala".. 7ägg blev befruktade och om jag kommer ihåg rätt så gick 5 st ägg vidare till långtidsodling. (Fråga mig inte vad det betyder, för det vet jag inte förutom att det var bra.) Vi satte in ett ägg som hade utvecklats bra och allt såg så positivt ut, men det ville inte fastna. Först kände jag mig gravid, Emil märkte av ett annat humör och från ena dagen till den andra gick allt dedär över. Det bara kändes i hela kroppen att jag inte var gravid.. Och mycket riktigt så fick jag min mens, innan jag skulle testa mig. 

Vi fick i alla fall 1 ägg kvar till frysen, som ligger där och väntar på oss. När vi ska göra det har vi nog ingen aning om själva men jag vill hålla det hos oss när vi väl gör det, så jag slipper alla frågor om hur det går. Så vi får se när det blir att ni får veta något!