Nu är jag sjuk igen, inte så oväntat då Lydia kom hem hit med en dunderförkylning. Hon börjar nu att bli bättre i alla fall och jag känner mig bara sämre och sämre. Så löpningen har jag lagt på is nu i någon dag, bara tills jag är feberfri och inte har ont i halsen nå mer. ÅHH! Jag längtar tills jag är frisk igen, det finns fan inget bättre än att vara ute och springa! 

 

 

 

Då sitter man här igen.. Jag ska snart gå in till stan för ett möte sedan ska jag jobba. Wohooo, jobbar till 12 inatt och jag ska försöka börja mellan 8-9 till senast 12 på natten imorgon för att inventera. :) Ser faktiskt framemot att jobba dessa timmar för jag trivs så otroligt bra med mitt jobb och vill ha alla timmar som finns! 

 

Sedan, har Emil fått ett jobb hemma!!! Jag fick veta det i torsdags och han har redan börjat jobba hemma. Så det innebär, medan jag har fått dessa tider att jobba (långa dagar) så behöver jag inte fixa och trixa för att någon ska gå ut med Sookie eller passa henne åt mig, för min Emil är hemma. :D Det är hur skönt som helst!! Och de veckor vi har Lydia behöver jag inte be någon annan hämta Lydia från dagis så att hon inte behöver vara där till halv 7 på kvällarna. Det känns som om allt bara faller på plats nu! 

 

 

Igår hade vi en mysig ute dag hemma hos svärföräldrarna med korv och hambugare! En riktigt härlig dag ute, och Sookie sprang lös hela tiden och mådde gott!

Dagen börjar med att jag försov mig och vaknar av att Lydia sitter och skrattar åt sig själv. Det måste nog vara det bästa sättet att vakna, att höra sitt barn skratta helt okontrollerat. :) Vi fick stressa lite men vi hann både till dagis och jag hann till jobbet i tid. Så jag försov mig egentligen inte, jag vaknade bara 1½ timme senare än vad jag planerat. 

 

Ikväll ska jag lägga mig före 9, som jag gjort hela veckan, och hoppas på att jag får somna i normal tid inatt. Jag är så sjukt trött då jag knappt sovit sen i torsdags. Jag vill bara få sova normalt!! Jag ska träna lite lätt sedan ut med sookie och sedan kan jag lägga mig och mysa med lill-trollet.

 

 

 

Som sagt äntligen kan jag träna och Lycklig är jag för det. Har kört ett program via en app på telefonen, valde ett program som går igenom hela kroppen sedan valde jag 20 min. Vill inte börja allt för hårt då jag tänkte springa senare idag om det finns tid för det. Jag vill så gärna att min kropp håller sig frisk nu, jag vill börja om med mina träningsrutiner och må bra!

Lydia var hos läkaren förra veckan och kollade upp sin hosta. Hon har ju under hela vintern hostat tills hon spytt på nätterna och sedan har hon vid några tillfällen när vi varit ute och lekt fått en sån hemsk hosta för att hon ansträngt sig.. Så vi kollade upp det förra veckan och gjorde allergitester osv. och hon var inte allergisk mot någor djur (som tur är) så läkaren trodde det var en infektion i luftrören som gjorde att det blir som det blir och att hon hade ansträngnings astma. Så vi fick medicin mot det, en vid ansträngningsastma och en mot infektionen som hon ska äta i 6 veckor (den mot infektionen).. Hon är så duktig, påminner mig om att hon ska ta den och hon vill fixa och dona med medicinen själv. Mammas lillfis!! ♥

.... Jag har inte haft feber på en vecka så jag tänkte börja den här veckan med att börja om att träna... De är ju inte så kallt ute heller så jag kanske tar och springer en sväng med Sookie. Två flugor i en smäll. Vi båda två är understimulerade. SAKNAR att träna och känna mig i form. Nu är ju inte jag direkt i oform men det känns lite så då man är van något annat. :P

 

Sedan har jag funnit ett nytt intresse - spela tv-spel med Emil. Det är hur kul som helst och de två senaste helgerna han varit hem har vi nästan bara suttit och spelat. Det är sjukt kul, lite svårt är det ju.. De är ett sånt här dödaspel och jag är inte så bra på att sikta då gubbarna rör sig hela tiden. Sen blir jag lite yr själv av att snurra runt med siktet efter gubbarna. Sen brukar jag baka från alla gubbar så att jag fastnar i saker, (och blir dödad för jag sitter fast) men vafan.. Jag är rätt duktig ändå, ligger på samma level som Emil. ;)

 

Ett år, ett helt år har gått och jag/vi, har inte kommit någonstans kring ämnet. Jag har inte fått höra något om sjukhusets egna utredning, om jag nu har rätt att få veta sånt men det tycker jag nog att jag borde få veta. Och patientnämnden har inte kommit långt i sin utredning. Max ett halvår skulle det ta att utreda en sak sa dom till mig, Det är snart 11 månader sedan jag gjorde min anmälan. Jag har ringt och skickat mail för att hålla min underrättad men dom säger att dom inte får alla handlingar från sjukhuset trots flera påminnelser. Det är ju inte deras fel att någon annan inte gör som dom ska men det är ändå irriterande. Jag vill bara få allt klart så att jag kan gå vidare. För det känns så, att jag behöver dedär avslutet för att kunna gå vidare. Jag har inte för stora förhoppningar om hur det kan sluta men det blir ändå ett avslut på något vis.

 

Tur jag har alla mina flickor här hemma idag, Lydia (Sookie och Jenna). Min fina underbara Lydia, hon betyder allt för mig! Utan henne, hade jag gått under det här året som varit. Och utan min Emil hade jag fallit så himla långt ner. Jag är så tacksam för att jag har så underbara och fina människor i mitt liv. Framför allt Emil, han har verkligen funnits vid min sida genom allt dehär. Och på något vis har han hamnat lite bakom, då det har varit så mycket kring mig hela tiden. Han är verkligen min klippa! Det är viktigt att inte glömma bort det man har, vilket jag gjorde där en tid. Jag grävde ner mig så långt jag bara kunde och låg bara i sängen. Alla som känner mig, vet att jag tycker om ordning och reda, jag hatar när det är stökigt och jag "älskar" att städa just för att det ska vara fint hemma och jag älskar att laga mat, men inte ens såna saker orkade jag göra där ett tag. Jag klarade inte av att fungera som en "normal" människa.Det är en stor del till varför jag avbröt skolan, jag klarade inte av det. Men jag är påväg tillbaka, jag ÄR tillbaka till det gamla jag, trots att jag får vissa dagar jag bara ligger i sängen och gräver ner mig. 

Huvudsaken är att Jag är tillbaka och faktiskt känner glädje över livet igen. Den känslan vill jag inte ta för givet, som jag på sätt och vis gjorde tidigare. 

Jag vill hädanefter njuta av livet, som hade kunnat sluta så mycket mer illa för ett år sedan. De är inte bara det att jag blev steril, utan jag hade faktiskt kunnat dö. Och det mest naturliga vore ändå att fokusera på just det, att jag var så nära på att strycka med på grund av blödningen men det som jag har fokuserat på är att jag blev steril. 

 

Även fast det är en jobbig dag idag så kan jag ändå känna tacksamhet över att jag faktiskt lever och det har jag haft himla svårt med tidigare. Och jag känner tacksamhet att jag har min Lydia och min Emil. Jag har en underbar familj och underbara vänner som funnits där för mig! Tacksamhet får bli dagens Ord.

 

På onsdag är det ett år sedan jag blev steril och det är fortfarande lika ofattbart, att Jag är steril! 

På IVF fronten här hemma händer det inget, efter färsk-försöket i oktober-novmber (som inte lyckades) har jag inte haft orken att fortsätta med frys-försöket.

Jag är bara rädd, att inte det heller ska fungera. För förra gången var ALLT perfekt, de var som gjort för att de skulle lyckas men så vart det inte.

Jag svarade bra på hormonbehandlingen, vi fick avbryta den tidigare än planerat för att jag tog emot hormonerna så bra, vi fick ut 18 stycken ägg, 18!!!! Det är mycket mer än det "normala".. 7ägg blev befruktade och om jag kommer ihåg rätt så gick 5 st ägg vidare till långtidsodling. (Fråga mig inte vad det betyder, för det vet jag inte förutom att det var bra.) Vi satte in ett ägg som hade utvecklats bra och allt såg så positivt ut, men det ville inte fastna. Först kände jag mig gravid, Emil märkte av ett annat humör och från ena dagen till den andra gick allt dedär över. Det bara kändes i hela kroppen att jag inte var gravid.. Och mycket riktigt så fick jag min mens, innan jag skulle testa mig. 

Vi fick i alla fall 1 ägg kvar till frysen, som ligger där och väntar på oss. När vi ska göra det har vi nog ingen aning om själva men jag vill hålla det hos oss när vi väl gör det, så jag slipper alla frågor om hur det går. Så vi får se när det blir att ni får veta något!