Jag tycker inte om att gräva ner mig i saker och ting, vilket jag tycker att jag inte gjort heller. Så jag håller mig över ytan nästan hela tiden men ibland brister det bara. Jag orkar inte längre, Jag är inte känslokall och jag är inte gjord av sten som tål hur mycket som helst.. Jag känner mig så jävla tom, ledsen och förbannad över allt som har hänt! Men det känns som om att jag måste le och vara glad, för alla andras skull. Det känns som om det förväntas av mig att inte vara ledsen, att jag inte ska känna alla de känslor jag känner. Jag måste "vara stark". Jag har inte tid med att känna saker. Allt runt omkring stannar inte upp bara för att jag inte orkar kliva ur sängen.

Och jag kan inte förklara för folk så att dom förstår hur jag mår. Jag vet inte vad jag ska säga för att ni ska förstå! Jag hittar inte orden när jag ska prata om det, och om jag försöker prata om det så kommer det oftast så idiotiska kommentarer som inte alls är en tröst, utan det blir snarare som om att allt jag upplever, de som jag varit med om, blir som "ett vardagsproblem" och man rycker lite på axlarna. Ungefär som om det är en jävla diskmaskin som gått sönder. Jag har blivit en trasig diskmaskin.