Sömnen
De blev aldrig att vi gjorde en anmälan om allt igår, utan vi bokade en egen tid för det så vi bara ska konsentrera oss på anmälan. Men mötet igår blev ändå givande, fast det är det ju alltid. Hon hade sökt upp en massa information om sömn, som jag inte hittat själv, och det verkar vara ett jätte bra sätt för att lära mig att sova vissa tider, och att lära mig/kroppen att somna, så jag ska gå in i det helhjärtat och försöka med det i några månader sen får vi se ifall det fungerar. :) Det tar nämligen någon månad innan man lärt kroppen att fungera som "normalt". Det ingår även att jag måste skriva en sömndagbok varje dag för att kunna hålla koll på hur sömnen förändras. Den första veckan ska jag bara skriva ner hur jag sover utan att göra något åt det, för att sedan räkna ut hur många timmar jag ligger i sängen jämnför med hur många timmar jag faktiskt sover. T.ex. om jag ligger i sängen 9 timmar per natt men sover bara 5 timmar. Så ska jag sedan ändra så att jag bara ligger i sängen 5 timmar, alltså från exempelvis 12 till 5 på natten, och oavsett hur jag sovit och när jag somnat ska jag kliva upp då.
Jag tror på att de här kommer att fungera, för jag vill inte äta medicin större delen av livet, vilket jag nästan gjort hittills. :/ Och det är skönt att hon(kuratorn) verkligen försöker hjälpa mig, för hittills har alla läkare bara ryckt lite på axeln och skrivit ut medicin, trots att jag bett om annan hjälp för att kunna somna, som t.ex. åka på en sömnkliniken.
Det är en bra dag idag!
Idag är det en bra dag, trots att jag bara sovit 3 timmar så vaknade jag pigg. Jag ska prata med kuratorn, göra en anmälan, jag har lämnat in skoluppgiften som skulle göras idag och sedan bäst av allt kommer min lilla älskling hem hit efter att ha varit hos sin pappa en vecka.
Det finns nog inget som kan förstöra den här dagen, bara för att Lydia kommer hem! :)
Det finns nog inget som kan förstöra den här dagen, bara för att Lydia kommer hem! :)
Plus att snön smälter bort massor nu, så det är snart sommar och det får bli ett nytt kapitel för mig.
Irriterande!!!!
Jag känner mig så irriterad just nu, på min svenska lärare.. Min svenska c uppsats som jag skrev för ett tag sedan. Man får ju lämna in dom en gång för bedömning sedan får man tillbaka den med lärarens åsikter om arbetet - för att man ska kunna utveckla arbetet till ett så bra betyg som möjligt.. Jag gjorde ju det för ett tag sedan, och läraren var jätte imponerad av mitt arbete. Hon var väääääldig imponerad av uppsatsen, och allrahelst efter som det var en C- uppsats. Hon frågade vilket betyg jag var ute efter och jag svarade "mvg, minst vg." Läraren svarade då att om jag ändrade lite, så var det helt klart ett rätt betyg. De enda jag skulle göra om var framsidans utseende, hur jag lagt in källor på och jag skulle förlänga slutdiskussionen. Det var allt, jag skulle inte ändra något annat.. NADA!
Jag ändrade det läraren hade påpeckat, lämnade in den och tidigare idag så hade jag en träff med henne angående dehär. Hon hade såå mycket att anmärka och tyckte att jag skulle ha ändrat de och de. Det var en massa nya saker som det var fel på. Så hon satte betyget G.
Jag gick iväg och drack kaffe, tänkte på allt som nyss hade hänt, sedan gick jag tillbaka till henne, för jag vart förbannad med tanke på vårt tidigare möte. Och förklarar det för henne, att på vårt tidigare möte sa hon helt andra saker och inte alls att jag skulle ändra dittan och dattan. Det fanns inte ens med i en anmärkning i uppsatsen när jag fick tillbaka den (första gången) och att jag hade gjort det hon hade påpeckat och tyckt jag skulle ändra på. DÅ då skyller hon på att jag haft det mycket just nu.
Jag gick iväg och drack kaffe, tänkte på allt som nyss hade hänt, sedan gick jag tillbaka till henne, för jag vart förbannad med tanke på vårt tidigare möte. Och förklarar det för henne, att på vårt tidigare möte sa hon helt andra saker och inte alls att jag skulle ändra dittan och dattan. Det fanns inte ens med i en anmärkning i uppsatsen när jag fick tillbaka den (första gången) och att jag hade gjort det hon hade påpeckat och tyckt jag skulle ändra på. DÅ då skyller hon på att jag haft det mycket just nu.
Får man ens göra så? Inte skylla på att jag haft de mycket på sista tiden även fast det är gode jävla fräkt, men att säga efter första bedömningen att uppsattsen är väldig bra och att det inte alls skulle vara nå svårt att nå ett högre betyg. Att det bara var småsaker som skulle ändras. Och sedan, efter att jag gjort de ändringar hon påpeckat, säga något helt annat och "hitta" nya saker att anmärka på...?
Ja, jag är ju inte den som ger mig om jag tycker att det blivit något fel, så det slutade med att jag fick "en till chans" att göra om allt de nya hon hade hittat som fel. Men det är ändå JÄVLIGT irriterande!
Ja, jag är ju inte den som ger mig om jag tycker att det blivit något fel, så det slutade med att jag fick "en till chans" att göra om allt de nya hon hade hittat som fel. Men det är ändå JÄVLIGT irriterande!
Den bild till höger är den nya bedömningen.. Och bild till vänster är den gammla bedömningen.
Det är helt två olika bedömningar. Då på den första står det bara en massa bra saker, och lite kritik mot hur jag lagt in källorna. På den andra är det en massa saker som jag skulle ha tänkt på, utvecklat och ändrat på. Som inte ens står med i den första bedömningen. Får man på riktigt ändra sådär? Alltså göra två heeeeelt olika bedömningar, gjord av en och samma lärare, om EN OCH SAMMA uppsats med bara ca två veckors mellanrum?
Det är helt två olika bedömningar. Då på den första står det bara en massa bra saker, och lite kritik mot hur jag lagt in källorna. På den andra är det en massa saker som jag skulle ha tänkt på, utvecklat och ändrat på. Som inte ens står med i den första bedömningen. Får man på riktigt ändra sådär? Alltså göra två heeeeelt olika bedömningar, gjord av en och samma lärare, om EN OCH SAMMA uppsats med bara ca två veckors mellanrum?
Tänk om
Jag känner mig så instabil så att det är sjukt. Jag håller på att dö en dag medan den andra dagen är som om inget har hänt. Det är utmattande att pendla i humöret som jag gör. Det tar så mycket energi från mig. Jag hade hellre haft en jämn nivå i hur jag mår, inte pendlar från botten till toppen hela tiden.
Det är när jag är ensam som det pendlar mest. Alltså när min man är borta och jobbar, Lydia är hos sin pappa och jag bara är själv hemma. Det finns så mycket utrymme till alla tankar, till alla känslor och alla frågor som ingen jävel kan svara på.
Dessa jävla frågor, det spelar ingen roll ifall jag är själv eller inte, för ingen kan svara på dom ändå.
Jag har bland annat gått igenom mina jounaler, det jag ville läsa var, vad läkaren som undersökte mig 4 dagar innan jag fick åka akut in till sjukhuset hade skrivit ner, och det är en helt annan beskrivning än vad jag gav han hur jag kände. Han skrev "är inte speciellt öm"..... Och då spydde jag nästintill av smärta, hur fan får han det till "inte speciellt öm"?? Sedan var det fler saker som jag berättade för han och han skrev något helt annat.. Varför gjorde han så?
Jag har bland annat gått igenom mina jounaler, det jag ville läsa var, vad läkaren som undersökte mig 4 dagar innan jag fick åka akut in till sjukhuset hade skrivit ner, och det är en helt annan beskrivning än vad jag gav han hur jag kände. Han skrev "är inte speciellt öm"..... Och då spydde jag nästintill av smärta, hur fan får han det till "inte speciellt öm"?? Sedan var det fler saker som jag berättade för han och han skrev något helt annat.. Varför gjorde han så?
Och jag fattar inte hur han kunde missa allt! För tänk om, tänk om han inte hade missat allt!!?
Jag har blivit en diskmaskin
Jag är trött på att vara ledsen, tom, förtvivlad och arg!
Jag tycker inte om att gräva ner mig i saker och ting, vilket jag tycker att jag inte gjort heller. Så jag håller mig över ytan nästan hela tiden men ibland brister det bara. Jag orkar inte längre, Jag är inte känslokall och jag är inte gjord av sten som tål hur mycket som helst.. Jag känner mig så jävla tom, ledsen och förbannad över allt som har hänt! Men det känns som om att jag måste le och vara glad, för alla andras skull. Det känns som om det förväntas av mig att inte vara ledsen, att jag inte ska känna alla de känslor jag känner. Jag måste "vara stark". Jag har inte tid med att känna saker. Allt runt omkring stannar inte upp bara för att jag inte orkar kliva ur sängen.
Och jag kan inte förklara för folk så att dom förstår hur jag mår. Jag vet inte vad jag ska säga för att ni ska förstå! Jag hittar inte orden när jag ska prata om det, och om jag försöker prata om det så kommer det oftast så idiotiska kommentarer som inte alls är en tröst, utan det blir snarare som om att allt jag upplever, de som jag varit med om, blir som "ett vardagsproblem" och man rycker lite på axlarna. Ungefär som om det är en jävla diskmaskin som gått sönder. Jag har blivit en trasig diskmaskin.
Börja i tid
Eftersom jag är sämst på att börja studera i tid till en uppgift så ligger jag lite efter nu. Egentligen inte så mycket men jag tydligen skulle se en film och det hade jag inte räknat med. Annars är jag klar med uppgiften, förutom att jag ska skriva lite om en film.
Så min plan om att börja studera filosofi nu sprack, menmen, jag får ligga i sängen och läsa lite senare efter att jag sett klart filmen. :) Nu blev den klar så jag ska ta och börja se den nu så att det inte blir allt för sent.
Lär av gårdagen, lev i nuet och dröm om framtiden!
Jag trodde den här veckan skulle gå fort men jag saknar min fina underbara man mer än någon annan tidigare vecka. Missförstå mig inte nu, jag saknar han varje vecka han åker bort men just den här veckan känns extra mycket! Det är extra-extra tomt här hemma trots 4 stycken djur.. På fredag kommer lilla älsklingen hit och då brukar ju tiden bara springa förbi, sen kommer min man hemma på måndag!
Småförkyld har jag också blivit, så det är extra synd om mig som måste vara själv. Sen kan jag inte träna om jag är förkyld så det suger extra hårt.. :/
Annars trots ensamheten (veckorna Emil är borta och jobbar) och ångesten på kvällarna/nätterna så mår jag allmänt bra. Jag är bra på att vända en negativ situation till något positivt och göra det bästa utav det jag har. (Efter att jag deppat över det ett tag.)
Livet kommer alltid att rulla på framåt och det kommer alltid att fortsätta hända saker som man inte har någon kontroll över och jag kommer alltid att lära mig av allt som händer och utvecklas framåt.
Börja om att träna igen
Det var ett tag sedan jag skrev nu så jag tänkte passa på nu medan jag är själv hemma att skriva lite.
Veckan som har varit har ju min fina Emil varit hemma och veckan har vara sprungit förbi och har varit full med en massa grejer att göra.
Imorse åkte han igen men antagligen kommer denna vecka springa förbi också då jag har lite att plugga. Inte alls någe mycket. En inlämning och plugga för ett slutprov i filosofi - utan några som helst instuderingsfrågor. Som om filosofi inte var luddigt nog, aja jag får ta och dumläsa hela boken och hoppas att något fastnar. :)
Sedan ska jag komma igång med träningen också, gymkortet har bara legat och samlat damm nu under några veckor men jag känner mig bättre i kroppen så jag ska ta och börja om att träna i veckan. Jag har gått upp några kilon nu när jag "varit gravid" och spräckt några byxor när jag skulle ta på mig dom. :P Menmen, de går fort att komma i form igen, sedan ska jag ta och köpa mig ett par springskor så jag kan börja springa ute.. De blev inte alls något förra sommaren så jag hade fel skor och fick benhinneinflammation, sen så tog jag aldrig tummen ur... och köpte mig några bra.. :/
