Jag känner mig slut.. Helt tom i huvudet, men ändå massa tankar!
Min far ringde mig förut idag och förklarade att han inte är sur på mig nå mer för de där med Opal, och att det var mycket han ville se. Han ville resa. Han ville se Lydia. Men det blir nog inte så, sa han med gråt i rösten. Sen sa han i någon mening, "Vi kommer nog aldrig mer ses".. Han sa "hejdå". Han hade inte så mycket att säga. Hur ska man tolka det då? Jag ska också tillägga att han var nykter.
Jag lämnar ut en del av mig och min familj nu men just nu i denna stund orkar jag inte bry mig. Jag är en människa som inte alls har svårt för att prata om problem och om jobbiga saker, bara det är för människor jag inte känner så bra. Annars försöker jag vara stark och orörd, som om att jag knappt har några känslor. Jag säger "Jag orkar inte bryr mig om det, han gör som han vill."
Jag vill helst verka vara så perfekt som möjligt. Vilket jag inte är, det vet jag om. Ingen är perfekt.
Eller så har jag inte någon som jag verkligen känner att jag kan lämna ut mig till när jag pratar med en människa i verkligheten, jag känner mig pinsam, jobbig. Jag tänker att dom ska tänka "men gud, det där är väl inget" och ändå kan jag sitta här och skriva dom mest privata sakerna utan att ens blinka.
Jag har verkligen inte svårt för att blåtta mig i en blogg, när jag skriver. Det borde jag ha, det vore nog bra. Men jag lättar på trycket, jag börjar fungera som normalt efter jag skrivit om en sak som jag tycker är jobbig. Som nu. Båda mamma och Lars har frågat mig hur jag tog pappas samtal, jag svarade "Men det var väl inget. Vad ska jag göra. Han gör som han vill. Jag bryr mig inte".
Och själklart bryr jag mig. Fast kanske inte så mycket som man borde eller som man ska!? Jag tycker helt plötligt synd om han. Jag vill hjälpa han upp, vilket jag har försökt med såå många gånger utan att lyckas. Jag har kämpat förjävels. I onödan, det tar energi och tid ifrån mig. Och just nu behöver jag MIN energi och tid själv, jag har en egen liten dotter att tänka på. Jag kan inte släppa allt och försöka dra upp han ännu en gång till. Om jag gör det så slutar det bara med att jag måste dra upp mig själv igen.